R — EL H F oo o Zn wvalarna som isberg häfva sina ryggar; — mulna sväfva skriande stormfoglarna. De sjösjuka, som på nålar maskar, som i sanden ålar, vrida sig i kojerna; likt trollpackornas på bålet genom märg och ben skär skrålet af de christaa hundarna. Hela vattenslottet gungar, som en barklast tigerungar; och på gångbord slippriga svindelyra slafvar slinta; som Spartanare högsinta skratta barn åt fasorna. Tiggen ej om råd! Profeten bjelper först i evigheten. Rundtomkring i hvisflarna vraket drifs af gratta laget redlöst svindlande; i draget dyka vimpeltungorna. Fåfängt vänten J på räddning! som kanonen på sin bäddning, Gud är döf. Pirsterca ej han tönbör sista qvarten; O! I hejdon förr i farten hvinande brandkulornza. Att en klut beslå i stormen skymfar kapar-uriformen, anstår krämarskepparna, ej fribytarekaptenen, . skeppschefen på ädelstenen i sjöröfvarflottorna. Skoten dansa, rårna springa bräckliga! bär båta inga pödrop! som den skäggiga Pharaos i Röda hafvet, vips! är allt vårt hopp begrafvet. Langen flux hit bägrarna! Sjungen på ert lif finalen; firen sista karnevalen! medan på oss gudarna vredenes sju skålar hvälfva,