R — EL H F oo o Zn
wvalarna som isberg häfva
sina ryggar; — mulna sväfva
skriande stormfoglarna.
De sjösjuka, som på nålar
maskar, som i sanden ålar,
vrida sig i kojerna;
likt trollpackornas på bålet
genom märg och ben skär skrålet
af de christaa hundarna.
Hela vattenslottet gungar,
som en barklast tigerungar;
och på gångbord slippriga
svindelyra slafvar slinta;
som Spartanare högsinta
skratta barn åt fasorna.
Tiggen ej om råd! Profeten
bjelper först i evigheten.
Rundtomkring i hvisflarna
vraket drifs af gratta laget
redlöst svindlande; i draget
dyka vimpeltungorna.
Fåfängt vänten J på räddning!
som kanonen på sin bäddning,
Gud är döf. Pirsterca
ej han tönbör sista qvarten;
O! I hejdon förr i farten
hvinande brandkulornza.
Att en klut beslå i stormen
skymfar kapar-uriformen,
anstår krämarskepparna,
ej fribytarekaptenen, .
skeppschefen på ädelstenen
i sjöröfvarflottorna.
Skoten dansa, rårna springa
bräckliga! bär båta inga
pödrop! som den skäggiga
Pharaos i Röda hafvet,
vips! är allt vårt hopp begrafvet.
Langen flux hit bägrarna!
Sjungen på ert lif finalen;
firen sista karnevalen!
medan på oss gudarna
vredenes sju skålar hvälfva,