Mamsell Högqvist var en både älskvärd och
ståtlig furstinna af Ferrara. Om Leonora 2
Este i sjelfva verket var sådan, så kan man ickt
undra öfver det välde hon säges hafva utöfva
på den stackars poeten, som dock, om vi få tr
hans komentatorer, icke var något mönster a! tro.
het, utan hvars bjerta brann för en hel hop re
gerande furstinnor, till hvilka han skref. vers bås
de kors och tvers. Uti första scenen, samt se-
dermera i en maskeradscen, förekom 0:s m:!le
Högqvist Jyckligast i sitt spel, hvilket vid dess:
tillfällen : var både varmt, sannt och hfligt
och försonade oss med den furstliga köld, bvar-
med hon omgjordade sig uti några andra. Mam:
sell Österberg återgaf Angiolinas vackra part
med mycken natur, värma och behag. De
låg någonting eteriskt oskuldsfullt och halft öfver-
jordiskt i hela denna bild, som gjorde Tassos orc
om hennes snara himmelsfärd till en rörande pro:
fetio. Just så har författaren säkert tänkt sit
skaldens goda ande. Blott några tvära, eller hell:
re alltför hastiga höjningar på hufvudet störde
barmonien i hennes annars lediga och behagliga
om ock icke alltid tillräckligt mjuka rörelser:
Fru Almlöf var en täck Lucretia af Urbino
och var lyckligast uti scenen med Montecatino
då hon bryr herr öfverkammarherrn för hans om:
bytlighet i tänkesätt vis-å-vis Tasso. Hr Almlö
tog sig stlåtligt ut såsom kardinal Aldobrandini
särdeles i slutscenen, då han kröner den döde
sångaren.
De öfriga rollerna äro obetydligare, men vorc
i goda händer: Fru Bock var en bjertlig Corne-
lia och herr Wennbom en tillräckligt stursk öfver-
kammarherre, samt herr Svensson en barsk och
tilltagsen röfvarhöfding. Underligt förefaller likväl
att bemälde röfvarhöfding, som bakom trädet lyssnar
till Tassos samtal, och som, efter all sannolikhet
måste hafva hört hvartenda ord, då han befinne!
sig blott på några få aluars afstånd från den ta-
lande, samt således ej kan tv.fla på att pilgrimer
skickar bort sin sista skilling — ändock rusar
fram och ropar börsen eller lifvet!)
En besynnerlig figur föreföll oss ock en hen
Antonio, Cornelias son, som liksom fallit ned från
skyarne bland författarens vers, förmodligen för
att gifva Angiolina tillfälle att orda om sin kär-
lek för Tasso. Här skymtar för mycket af ma-
chineriet fram. Men efter vi kommit att nämna
machineri, så får icke glömmas det vackra, och
om vi ej irra oss, nya fondstycket (af deko-
rationsmålsren herr Mäller) föreställande Neapel
och Vesuvius med dess rökstod, samt der nedan-
för hafvet med sina fartyg och marmorsådda ku-
ster, allt i den italienska luftens varma och leen-
de färgton.
Recettagaren röjde den utmärkelse å publikens
sida, som hans talang förtjenar. Han medbanr
knappt att aftaga den capitolinska lagerkransen,
förrän man ämnade honom en annan från teater-
salongen, men ödet, som alltid tyckes vilja ha ett
finger med i fråga om hederstecken, forslade nu
kransen ned i orchestern. För icke längesen, då
man ämnade lagerkröna en af operasvjetterna hän-
de det sig likaså, att kransen ior ned bland vio-
inerne.
Hr DAubert utförde mellan båda pjeserna en
komposition af Hz2uman och vann rycket och
förtjent bifall för sitt vackra föredrar.
Till allrasista bestutet hörde ock ett nöje, som
kallades ,Sommarnöjet, der man hade det stora
nöjet att få se samtlige deltagande personerne vid
en måltid, en del ätande, medan de andre passa-
le upp vid bordet; att detta stycke ändå icke fö-
:eföll så alldeles nöjsamt, dertill torde den ogynn-
samma årstiden varit skulden; att framkasta nå-
on annan orsak vore kanhända en oartighet mot
lera än författaren. Vi antaga således den först-
rvämnda, och anse oss förpligtade tillägga, att det
dena stycket utfördes oklanderligt af kongl.. tea-
erns sujetter af första rangen.