HE MAMMOR SSE VR MJ; P9 VE RAR or
högvördiga klerkeriet aldrig hörer till de blöta i
sådana saker.
KUNGLIGA TEATERN.
Den nya pjesen Boja och kronan eller Tas-
sos öden, omfattar de märkligaste hufvuddragen
af denne ryktbare skalds lefnad och vexlande öden,
hvilka ofta förut, med mer och mindre framgång,
ut;jort ett smne för dramatisk behandling. Det
är ett dristigt företag att ur seklers hvila försö-
ka mana upp en dylik stor ande, för att i sanna
och åskådliga drag framställa för ess hans hand-
lingar och öden, skiftningarne i hans oroliga ka-
rakter och den förtärande branden i hans själ, men
framför allt, att härma bans glödande språk och
söka träffa den rika poetiska åder, som framväll-
de ur skaldens egen barm och sprang upp i väl-
diga strålar af bat, af kärlek, al georg, af qval
och sällhet; allt detta, säga vi, är en otroligt svår
uppgift för diktaren, och kanhända gäller samma
regel här, som vi läst om andebesvärjningar i all-
mänhet, nemligen att besvärjaren måste vara lika
stark till anden, som den han vill mana fram,
annars blir bilden otydlig och mörk. Hur pass
långt den tyska dramaturgen hunnit i denna konst
vilje vi ej helt och bållet afgöra. Nekas kan det
icke, att v. Zedlitz Tasso föreföll något enformig
med sin femakts långa jeremiad och de bränne-
offer han idkeligen eznar sin egen storhet; men
kanske var han ock i verkligheten bshäftad med:
något förgudniagsbegär, hvilket syns troligt, helst
han torde hafva blifvit smittad af sina många:
beskyddare af andeliga ståndet, ifrån hang helig-
het sjelf, och dennes kardinaler, allt intill mun-
karne i Gud vet huru många kloster, der han
höll till.
Författaren till tragedien i fråga antager på god
tro, att poetens kärlek till Leonora af Este ådra-
git honom henzes broder Alphonsos, hertig af Fer-
rara, ovilja, och att denne furste derföre låtit in-
sitta honom på S:t Aanas hospital såsom van-
sinnig. Här finner man i pjesens början den oc-
lycklige skalden förtvinande och förtviflande, an-
klagande ödet och sina fiender. Förf. har dock
varit barmhertig nog att sända honom en trösta-
rinna, för att sprida något ljus i den natt, som
omger horom. Det är kastellanens syster. der
usga Arngeolina, — en poetisk och älsklig fiktion
— förbehållet att representera Tassos skyddsen-
gel. Om dagen är hon hans sällskap och enda
tröst, och då han soiver vakar hon öfver hans
hvila, och tyckes säga:
Här vill jag sitta vid dia sida
Ea trogea-. vän och se på dig.,
I slutet af andra akten, om vi ej missminna
Oss, befrias Tasso, på hertigens af Mantua förbön,
ur sin fångenskap, med vilkor likväl att före
morgondagen lemna Alphonsos stater. Den rid-
derliga poeten tar dock, innan han lemnar orten, af-
sked af Leonora på en maskerad i furstepalatset;
derefter fattar han vandringsstafven och beger sig,
åtföljd af Angeolina, på väg till Serrento, att träf-
fa sin syster. Nära målet för sin förd öfverfalles
han at röfvare, men hvilk?, när de händelsevis
få höra den frejdade sångarens namn, icke allenast!
spara hans lif, utan äfven erbjuda sig att försva-!
ra det med fara för sina egna. Hir omringas
han ock snart af bygdens tärnor och svenner,
hvilkas enkla hyllning will förmå hans äregiriga
hjerta att glömma den otaeksamhet, han rönt i
Ferrara. Han röner ett huldt emottsgande af sin
syster Corneli2z, och här, i sin födelsebygd, i den
trogna naturens famn, med det kära Neapel, der Ve-
suven, stilla på ytan, men sjudande i djupet, en bild
af hans eget sjeifförtärande väser, höjer sig mot den
högblå himlen, framför sina blickar, här återvinner
ban, vårdad af Cornelia och Angsolina, småningom
något sinneslugn och helsa. I denna fristad når ho-
nom ånyo hans fordne höga gynnares baskyddan-
de hand. Kösrdinal C nthio Aldobrandino, en vän
från fordom, har hos påfven utverkat en lager-
krona för skaldens panna, hvars äras gloria för o-
maket väl skulle kasta någon stråle af odödlig
glans äfven på deras obetydliga bjessor. Skalden
återvänder pu till Rom, för att högtidligen krönas
på Copitolium. Klockorna ringa, musikea ljuder,
folket tränges på gatorna, för att uppfånga en skymr:
af pdet befriade Jerusalems sångare, furstar och
furstinnor, främst Leonora och hennes syster Lu-
cretia, täfli om att illustrera tåget; skalden firad,
försonad, hänryckt, sluter sig till dem . . . men
en hast tystoar jublet, segerfården stannar,
lädjen flyr från hvarje ansigte: dagens konung,
Tasso, är ej mer, och lagerkronan fästes på hans
af döden redan svalkade tinning! . ..
Detta är i korthet uppränningen, hvaromkring
len tyske skalden virat sina poetiska blommor.
Amnet är i sig sjolf så rikt på rörande och upp-
förande momsnter, samt eger dessutom så mycket
dramatiskt stoff, att man sällan kunde fiona ett
jacksammare. Arbetet bar ock många poetiska
skönheter, af ölversättaren återgifne med den lätt-
net, smak och säkerhet vid behandlingen af språ-
ket, som man blifvit van att fiena i arbeten af deana
hand. Samtliga rollerna utfördes på ett ganskal!
illfredsställande sätt. Herr Dahqvist uppbar den
svåra, man kunde äfven tillägga i visst fall otsck- hi
samma bufvudrolen från början till slut så vällk
ch konseqvent som möjligt; den tynande, koleri-er
ke mjeltsjuke svärmarens vanmäktiga vrede och ut- lä
hålliga klagan har någonting hjertängslande med sig, ) 0
som säkert måste afficiera skådespelarns känslosystem !t2
Jå samma sätt som åskådarens, eftersom da atlt-