rr ett RNA SRA NEAR ———LL
er
het var hela slutet jemte sortien Jyckadt. Fsu
Heiberg är Giovanninas, en intagande Giovanrina2,
men vid ett par tillfällen stegrade hon sin khän-
sla till någonting maniereradt, hv.lket tyvärr i de
flesta roller stundtals skämmer hennes annars så
konstnärligt utbildade spel. Af fru Heiberg kas
man lära hvad det vill säga att på scenen röra
sig skönt; henze3 attityder äro oftast verkligt
plastiska mönster och redan hennes gång har ett
frappant behag. Likaså är hennes deklamation i
allmärhet förträfflig; danskarna tycka dock sjaf-
va att hon emellanåt uttalar orden alltför accen-
tueradt och liksom litet skademiskt, och de he
kanske icke alldeles orätt bäri. I Gioacchino får
man för öfrigt se fru Heiberg dansa en taran:ella,
och på ett sält, rom, åtminstone icke för den i
denskonstens högre mysterier oinvigde, lemnar nå-
got att önska. Hon lärer ock, på samma egätt
som mamsell Högqvist, ba börjat sin cceniska ba-
na vid billetten.
Jag har väntat att få höra någon musikpjes på
kungliga teatern, men det högsta, som i den vä-
- gen presterat:, bar varit Ksli!en i Bagdadn. Der
lyriska scenen lärer verkligen i det goda Köpen
bamn stå på serdeles klena fötter. Gläser, der
nye kapellmästaren, bar drifvit upp orkestern til
en respektabel fulikomlighet, men det är ock allt
Sångläraren, den för öfrigt med rätta högt vär
derade Rung, låter inöfva den ena operan efte
den andr2, men ingen går. Man arbetar nu p
ett skådespel af Overskou med musik af Rung
kalladt Stormen på Köpenhamn, Besynnerlig
nog lår detta stycke, som spelar, vid 4659, ur
sprungligen innehållit så mycket — skandina
vism, att teaterstyrelsen icke velat antaga det