netämmer jeg uti den reservation, friherre Hamilton, i
T., aflemnat, dock med afseende på den behandling,
yränviosbrännings-rättighetens utöfning rönt inom de
ammansatte Höglofl. Utskotten, delar jag de betänk-
igheter, som friherre Raab, C.A., i dess reservation
ramställt. u
At Friberre Hamilton, H. Jazg bar för min d
lel ej kunnat instämma i de af höglofl. Utskotten d
intagne grunder för en ny bränvinsförordning, afi
skäl, som jag anhåller att få utveckla.
En mångårig erfarenhet har visat, att den he-
;attningsarund efter pannerymd, som hittills le-
sat till grund för vår bränvinslagstiftning, och
ned hvilken rean afsett att inskränka tillverk-
ningen och minska det oiyckliga fylleriet, lika
litet verkat till dessa goda ändsmåls ernående,
som deua motsvarat sitt andra syfte, att nemligen
ät Staten skaffa en beböflig inkomst.
Utan att vela erkänna, att orsaken till detta
icke ernående af hvad man åsyftat legat hos den
felaktiga grund, från hvilken man utgått, har man
vid hvarje riksdag sträfvat att genom förhöjd be-
skattning, nogare bestämmande af panvornas her
skaffeshet, inskränkning i tid m. m., hvilket allt
i buodradetals motioner blifvit föreslaget och af
vederbörande Utskott med oförtruten möda till-
liämpadt, komma det önskade målet närmare. Den
sista författningen var i denna riktning strängare,
in nåcon af de föregående, och ändock är resul-
tatet af alla dessa ansträngninsor blott en ytterligt
uppdrifven tillverkning af varan, sor visat sin
ioflytelsa genom prisets fall under tillverknings-
kostnaden, och detta låga pris måste naturligtvis
motverka, hvad man i moraliskt afseende åsyfta-
de. Denna författning bar dessutom med alla dess
företrädare blifvit af uppfinningsförmågan kring-
sången, synnerligen genom de för högt beskattade
mäskvärmarnes borttagande, och derigenom har
slutligen staten. oaktadt den höjda skatten, ej er-
bållit den af Rikets Ständer påräknade inkomsten.
Under sådane förbållanden bade jag trott, att
Utskotten, med stöd af en så mångårig erfarenhet,
bordt inse, att, huru de än omarbeta en författ-
ning, som hvilar på ena falsk grundval, de ej nu
mera än förut skulle kunna vinna bvad de åsyf-
tade, ej åstadkomma någon förbittring i moraliskt
afseende, och i ekonomiskt snarare skada än gagna.
Då ru föga förhoppning förefanns, att en mera
rationell grund för denna lagstiftning ännu skulle
göra sig gällande, och detta bar sedan visat sig,
trodde jag mig först böra instämma med dem,
som yrkade den sista författningens bibebållande
till en snart förväntad ny riksdag, af de skäl, dels
att rubbning i den enskildes hushållning derige-
nom undvekes, och dels att denna författning, i
hikbet med dess närmaste företrädare, åtminstone
i ett fall hat en god följd, den nemligen att pan-
nornas antal småningom minskets, så att de nu
krappt utgöra hälften af det belopp, hvartill del
uppzingo år 1834.
Denna åsigt blef dock af Utskotten underkänd,
under förklaring, att en bättre författning vore af
bebofvet påkallad.
Jag erkände detta villigt, men trodde, att det I
nu vore Utskottens pligt att taza frågan i öfver-
vägande ur dess högre allmännare synpunkt, och
i första rummet tillse, om ej tidpunkten nu vore
inne att i roten angripa det onda, helst gezomi
förbud eller ock genom aflysande af all annan
bränvinsb:änning, än den ringa, som med en 2011
kannors enkel panna kan bedrifvas, och dymedelst I!
genom en kraftig och fosterländsk åtgärd inskrän-!
ka tillkången på en vara, som botar att i grund
undergräfva nationens sedlighet och bestånd.
Utskottens alla ledamöter voro derom ense,
att bränvinet är ett ondt, eller åtminstone grund-
orsaken till de flesta brott, som under de sed-
nare åren på ett så högst sorgliet sätt fylla våra
fängelser, men ändå ansåg Utskottens majoritet
sig ej böra taga ens ett steg på den bana, som
vårt brödrafolk nyligen med så ädel beslutsamhet
beträdt. Ett förslag i sådan syftning föll vid der-
om föret:gen votering.
Då Utskotten derigenom förklarat sig ej vilja
eller våga betrakta frågan ur dess moraliska syn-
punkt, syntes det, som om de hade bordt taga
densamma i allvarligt öfvervägande, åtminstone
ur den statsekoriomiska, och så bestäroma lagstift-
ningen för densamma, att då denna tillverkning
allt framgent skulle vara tillåten, åtminstone den
största möjliga produkt måtte med minsta möj-
liga kostnad kunna dragas ur den minsta gifna
qvantitet råämnen, samt derjemte antaga den
grund för beskattningen, som, enligt andra länders
erfarenhet, gifver minsta möjlighet till underslef,
och lemnar den säkraste kontroll derpå, att sta-
ten erhåller den inkomst, han bör hafva. Utaf
ett ondt, som man ej anser sig kunna bekämpa i
öppen strid, skulle man då åtminstone kunnat
bereda sarabället en rik källa till inFomst, för att
dermed på annan och säker, om ock mera lång-
sam väg, genom förbättrad folkuppfostran och
mera allmänt spridd upplysning, öfvervinna de
menliga följderna deraf.
Medlen dertill ligga i frihet i tillverkning och
beskattning efier mäskekarens kubik-innehåll.
Eadast derigenom kan tillverkningen af den-
na vara på säker men laglig väg koncentreras
inom ett mindre antal, och derför lätt kontrol-
lerade fabriker, hvarigenom landet ur densamma
droge den största verkliga behållning, och endast
genom en sådan beskattningsgrund kan staten med
största möjliga visshet erhålla den skatt, den bör
bafva.
Efter att förut under en längre följd af år hafva
sträfvat framåt på samma oriktiga bana, i fråga
om Jegstiftning och beskattning för denna tillverk-
Am IA —-— pe — pA AA FA Rn AA AR CO SA vv Mm —-—- AA AR Ö ms AA Kal ar
nm m AR mm