netämmer jeg uti den reservation, friherre Hamilton, i T., aflemnat, dock med afseende på den behandling, yränviosbrännings-rättighetens utöfning rönt inom de ammansatte Höglofl. Utskotten, delar jag de betänkigheter, som friherre Raab, C.A., i dess reservation ramställt. u At Friberre Hamilton, H. Jazg bar för min d lel ej kunnat instämma i de af höglofl. Utskotten d intagne grunder för en ny bränvinsförordning, afi skäl, som jag anhåller att få utveckla. En mångårig erfarenhet har visat, att den he;attningsarund efter pannerymd, som hittills lesat till grund för vår bränvinslagstiftning, och ned hvilken rean afsett att inskränka tillverkningen och minska det oiyckliga fylleriet, lika litet verkat till dessa goda ändsmåls ernående, som deua motsvarat sitt andra syfte, att nemligen ät Staten skaffa en beböflig inkomst. Utan att vela erkänna, att orsaken till detta icke ernående af hvad man åsyftat legat hos den felaktiga grund, från hvilken man utgått, har man vid hvarje riksdag sträfvat att genom förhöjd beskattning, nogare bestämmande af panvornas her skaffeshet, inskränkning i tid m. m., hvilket allt i buodradetals motioner blifvit föreslaget och af vederbörande Utskott med oförtruten möda tillliämpadt, komma det önskade målet närmare. Den sista författningen var i denna riktning strängare, in nåcon af de föregående, och ändock är resultatet af alla dessa ansträngninsor blott en ytterligt uppdrifven tillverkning af varan, sor visat sin ioflytelsa genom prisets fall under tillverkningskostnaden, och detta låga pris måste naturligtvis motverka, hvad man i moraliskt afseende åsyftade. Denna författning bar dessutom med alla dess företrädare blifvit af uppfinningsförmågan kringsången, synnerligen genom de för högt beskattade mäskvärmarnes borttagande, och derigenom har slutligen staten. oaktadt den höjda skatten, ej erbållit den af Rikets Ständer påräknade inkomsten. Under sådane förbållanden bade jag trott, att Utskotten, med stöd af en så mångårig erfarenhet, bordt inse, att, huru de än omarbeta en författning, som hvilar på ena falsk grundval, de ej nu mera än förut skulle kunna vinna bvad de åsyftade, ej åstadkomma någon förbittring i moraliskt afseende, och i ekonomiskt snarare skada än gagna. Då ru föga förhoppning förefanns, att en mera rationell grund för denna lagstiftning ännu skulle göra sig gällande, och detta bar sedan visat sig, trodde jag mig först böra instämma med dem, som yrkade den sista författningens bibebållande till en snart förväntad ny riksdag, af de skäl, dels att rubbning i den enskildes hushållning derigenom undvekes, och dels att denna författning, i hikbet med dess närmaste företrädare, åtminstone i ett fall hat en god följd, den nemligen att pannornas antal småningom minskets, så att de nu krappt utgöra hälften af det belopp, hvartill del uppzingo år 1834. Denna åsigt blef dock af Utskotten underkänd, under förklaring, att en bättre författning vore af bebofvet påkallad. Jag erkände detta villigt, men trodde, att det I nu vore Utskottens pligt att taza frågan i öfvervägande ur dess högre allmännare synpunkt, och i första rummet tillse, om ej tidpunkten nu vore inne att i roten angripa det onda, helst gezomi förbud eller ock genom aflysande af all annan bränvinsb:änning, än den ringa, som med en 2011 kannors enkel panna kan bedrifvas, och dymedelst I! genom en kraftig och fosterländsk åtgärd inskrän-! ka tillkången på en vara, som botar att i grund undergräfva nationens sedlighet och bestånd. Utskottens alla ledamöter voro derom ense, att bränvinet är ett ondt, eller åtminstone grundorsaken till de flesta brott, som under de sednare åren på ett så högst sorgliet sätt fylla våra fängelser, men ändå ansåg Utskottens majoritet sig ej böra taga ens ett steg på den bana, som vårt brödrafolk nyligen med så ädel beslutsamhet beträdt. Ett förslag i sådan syftning föll vid derom föret:gen votering. Då Utskotten derigenom förklarat sig ej vilja eller våga betrakta frågan ur dess moraliska synpunkt, syntes det, som om de hade bordt taga densamma i allvarligt öfvervägande, åtminstone ur den statsekoriomiska, och så bestäroma lagstiftningen för densamma, att då denna tillverkning allt framgent skulle vara tillåten, åtminstone den största möjliga produkt måtte med minsta möjliga kostnad kunna dragas ur den minsta gifna qvantitet råämnen, samt derjemte antaga den grund för beskattningen, som, enligt andra länders erfarenhet, gifver minsta möjlighet till underslef, och lemnar den säkraste kontroll derpå, att staten erhåller den inkomst, han bör hafva. Utaf ett ondt, som man ej anser sig kunna bekämpa i öppen strid, skulle man då åtminstone kunnat bereda sarabället en rik källa till inFomst, för att dermed på annan och säker, om ock mera långsam väg, genom förbättrad folkuppfostran och mera allmänt spridd upplysning, öfvervinna de menliga följderna deraf. Medlen dertill ligga i frihet i tillverkning och beskattning efier mäskekarens kubik-innehåll. Eadast derigenom kan tillverkningen af denna vara på säker men laglig väg koncentreras inom ett mindre antal, och derför lätt kontrollerade fabriker, hvarigenom landet ur densamma droge den största verkliga behållning, och endast genom en sådan beskattningsgrund kan staten med största möjliga visshet erhålla den skatt, den bör bafva. Efter att förut under en längre följd af år hafva sträfvat framåt på samma oriktiga bana, i fråga om Jegstiftning och beskattning för denna tillverkAm IA —-— pe — pA AA FA Rn AA AR CO SA vv Mm —-—AA AR Ö ms AA Kal ar nm m AR mm