va pannan förseglad, men ej vid det andra. samt
iessutom föreställer mig möjligheten af lockelse till
lagbrott, detta förhållande skulle erbjuda mången c-
gare af oförseglad redskap, ävensom Jättheten för en
mindre samvetsgrann åk!agare, att ansvarslöst kunna
äfversa förhrytelsar i detta fell, anser jag dessa 88 uti
1841 års författning bö a oförändrade qvarstå.
4:0 Di jordvärdet är bibehållet som grund för be-
räkning af pannerymden och såldes, efter nu antag-
na princip för tillverkningsörmåzan, kan jeg ej in-
stämma i Utskottens beslut, att till en klass vid den-
na beräkning sammanslå 3:djea, 4:de och 5:te klassens
pannor, utan instämmer i detta fall uti den reserya-
lion, baron Raab afgifvit.
3:0 Borttagandet af den uti 41 af 1841 års för-
ordning busvarande skyldighet till erläggande af skat-
ten på förhand, då ansökan om bräsningsrättighet
sker hos Konungens befallningshafvande och ej vid
mantalsskrifning, tror j2g endast vara en uppmuntran
till fabrikation af varan och då jag äfven är överty-
gad, att hvarja dylikt tillgörande är obehöfligt och
kanske skadligt, får jag yrka bibehållande af denna
föreskrift.
6:0 Uti 40 af nu gällande författning är husbon-
de ansvarig för hvad lagbrott som ske af desstjenste-
bjon; detta är billigt och nödvändigt så vida ej un-
derslef skall kunra ega rum; men tillfällen fisnas, då.
med bästa vilja, husbonde ej kan förekomma förtry-
telser i detta fall och rättvisan fordrar, att äfven då
den ostyldiga ej blir straffsd; detta förhållande har
ej bifvit rättadt, fast uti en lika beskaffad fråga, som
denna 52 6 af nu gällande förordning, husbonde är
tillagd rättighet få bevisa sin oskuld, och det torde
derföre vara billiet, att samma princip även införes
uti 40 . hvarföre jag anser den böra förändras till
föjende ordalydelse: — — — Husbond? vare ock
ansvarig för förbrytelser mot denna författning, be-
gång:e af havs husfolk, så vida ej visas kan, att så-
dant skett emot hans förbud å sådan tid, då hen å
annan aflägsen ort vistande varit och således urstånd-
satt förbrytelsen förekomma eller hicdra., — — —
Af friherre Raab, A. C.: Produkten af en mängd
oraröstningar, verkställde af vexlande majoriteter in-
om de 412 Idamöter, gom bat sig uppdraget att af-
gifva förslag till bränvioslagstiftning, framlägges nu
isför Rikets Höglofl. Ständer i form af betänkande.
Svår!izen kan ett så tillkommet arbete vara feifritt.
Det har, efter min förmening, tvenne lyten, som icke
sällan blifvit öfverklagade i vår ekonomiska larstiftning
och under närvarande riksdagsformer äro svåra att
undvika — reaktion i princip, inkonseqvens i utfö-
rande. 1835 och 4841 årens bränvinsbrännings-för-
fattnirgar hafva, dels genom en, ehuru obetydlig,
tillökning i beskattningen på de mindre pannorna,
jemförd med den, som blivit pålagd de större, för-
anledt den inskränkning i de mindre panvnornas an-
tal, att i stället för 140,000 P., som fanns år 1835
i första klassen, finnas deraf nu i behåll ej flere än
omkring 70,000, dels genom den utveckliog, närin-
gen börjat taga, afvändt många större jordbrukares
båg för denna binäring. Så visst, som samma orsa-
ker pläga medföra lika verkningar, bör man förmo-
da, att om bränvinsförfattniogen antingen varder o-
förändrad eller ändrad i öfverensstämmelse med de
förut följdå priociperna, skola ofelbart, på exemplens
och erfarecbetens säkra väg, de af Sverges jordbru-
kare, som tro, att bränvinsbränningen är ett nödvän-
digt vilkor för jordbrukets bestånd och ladugårdens
utfodring, komma till insigt af deras stora misstag
De skola, om inga nya utsigter till förtjenst gerom
förändrade proportioner mellan jordvärde och brän-
vinsbränningsrätt, och mellan beskattning af större
och mindre redskap, blifva framställda såsom lock-
medel för nya spekulationer i denna väg, småningom
förlera lusten att, med åsidosättande af andra för-
värfningsmedel, konkurrera i en päriog, som lika med
alla andra näringar, endast kan lemna behållning, då
den skötes rationelt, det vill, efter min förmening,
säga, med ändamälsenlig redskap i större skala och
å dertill lämpliga orter och lokaler.
Den ene klagar öfver de låga bränvinsprisen der-
före, att ban ser sin inkomst minskad, den andre der-
före, att han anser dem öka fylleriet, de fleste förena
sig i önskan att hämma bränvinsflödet. På lagstift-
vingens väg vinnes ingenderas önskan fullkomligt;
uppfinningsförmågan skall komma vinningsiystnaden
till hjelp och alltid erbjuda mera bränvin, vare sig
tillverkadt i stora eller små, sammansatta eller enkla
redskap, få eller många brännerier, vare sig inhemskt
eller lurendrejadt, än det måttliga behofvet konsu-
merar. Jag tror derföre, att man såsom lagstiftare
bör se saken hufvudsakligen ur statsekonomisk syn-
punkt; väl göra nödigt afseende på inrotade fördo-
mar, men konseqvent, om ock något långsammere,
än somlige yrka, befrämja näringens reglerande, så
att den drifves med minsta uppoffring af rudimate-
rier, dagsverken och bränsle, alltså med största möj-
liga fördel för dem, som idka den, och så att de,
hvilka idka den med förlust, godvilligt må upphöra
dermed. Bränvinsbränningen reglerar sig på denna
väg småningom sjelf i större verk, kan först i denna
form erbjuda konkurrens med andra nationers pro-
duktion af samma näringsgren och kontrolleras nog
säkert, för att draga den högre beskattning, som man
så gerna vill pålägga den, till förmån för statskassan
och lindring af medborgarens, men isynnerhet jord-
brukarens, tryckande bördor. Lagstiftningen, så!unda
bygd på statsekopomisk grund, är iogalunda i strid
med den moraliska; ty det dagliga bruket af bränvin
befrämjas obestridligen, då tillgåvgen är spridd, såsom
busslöjd i de flesta hus. Varan, då den skall köpas,
blir aldrig så allmän, ty förbrukaren beräknar mera
noga den kontanta utgiften, än de oköpta råämnen,
ban för tillverkningen använder. .
Med förutskickande af dessa reflexioner har friherre
Raab reserverat sig mot förslaget att låta 20 kan-
nors panna brärna hela året om, då en 20 kannors
panna kan afverka 1280 kannor på 8 månader, och,
forcerad, ända till 2000 kannor. Friherren viile så-
ledes haft högst 16 kannors panna och 6 månader
för husbebofsbränningen; 2:o mot tariffen för jord-
l värdet; men en gång antagen, hade den bort genom-
föras äfven för 4:e och 5:e klassernas redskap; 3:0
om skattens erläggande i förskott i vissa fell; 4:0 fri-
berre Raab befarar att den stora strängheten mot
konstredskap, i förening med ekonsamheten mot de
medelstora enkla, panzorna, skall, med undertryckar-
de af stora, uppmunira till anläggande af flere små
brännerier, och derigenom icko blott föranleda stats-
lekonomisk för!ust, under den tid författningen blir
vn
om — - - GQ VN
am UN b-— HA — IR MA
-— - OR re fre - -