va pannan förseglad, men ej vid det andra. samt iessutom föreställer mig möjligheten af lockelse till lagbrott, detta förhållande skulle erbjuda mången cgare af oförseglad redskap, ävensom Jättheten för en mindre samvetsgrann åk!agare, att ansvarslöst kunna äfversa förhrytelsar i detta fell, anser jag dessa 88 uti 1841 års författning bö a oförändrade qvarstå. 4:0 Di jordvärdet är bibehållet som grund för beräkning af pannerymden och såldes, efter nu antagna princip för tillverkningsörmåzan, kan jeg ej instämma i Utskottens beslut, att till en klass vid denna beräkning sammanslå 3:djea, 4:de och 5:te klassens pannor, utan instämmer i detta fall uti den reseryalion, baron Raab afgifvit. 3:0 Borttagandet af den uti 41 af 1841 års förordning busvarande skyldighet till erläggande af skatten på förhand, då ansökan om bräsningsrättighet sker hos Konungens befallningshafvande och ej vid mantalsskrifning, tror j2g endast vara en uppmuntran till fabrikation af varan och då jag äfven är övertygad, att hvarja dylikt tillgörande är obehöfligt och kanske skadligt, får jag yrka bibehållande af denna föreskrift. 6:0 Uti 40 af nu gällande författning är husbonde ansvarig för hvad lagbrott som ske af desstjenstebjon; detta är billigt och nödvändigt så vida ej underslef skall kunra ega rum; men tillfällen fisnas, då. med bästa vilja, husbonde ej kan förekomma förtrytelser i detta fall och rättvisan fordrar, att äfven då den ostyldiga ej blir straffsd; detta förhållande har ej bifvit rättadt, fast uti en lika beskaffad fråga, som denna 52 6 af nu gällande förordning, husbonde är tillagd rättighet få bevisa sin oskuld, och det torde derföre vara billiet, att samma princip även införes uti 40 . hvarföre jag anser den böra förändras till föjende ordalydelse: — — — Husbond? vare ock ansvarig för förbrytelser mot denna författning, begång:e af havs husfolk, så vida ej visas kan, att sådant skett emot hans förbud å sådan tid, då hen å annan aflägsen ort vistande varit och således urståndsatt förbrytelsen förekomma eller hicdra., — — — Af friherre Raab, A. C.: Produkten af en mängd oraröstningar, verkställde af vexlande majoriteter inom de 412 Idamöter, gom bat sig uppdraget att afgifva förslag till bränvioslagstiftning, framlägges nu isför Rikets Höglofl. Ständer i form af betänkande. Svår!izen kan ett så tillkommet arbete vara feifritt. Det har, efter min förmening, tvenne lyten, som icke sällan blifvit öfverklagade i vår ekonomiska larstiftning och under närvarande riksdagsformer äro svåra att undvika — reaktion i princip, inkonseqvens i utförande. 1835 och 4841 årens bränvinsbrännings-författnirgar hafva, dels genom en, ehuru obetydlig, tillökning i beskattningen på de mindre pannorna, jemförd med den, som blivit pålagd de större, föranledt den inskränkning i de mindre panvnornas antal, att i stället för 140,000 P., som fanns år 1835 i första klassen, finnas deraf nu i behåll ej flere än omkring 70,000, dels genom den utveckliog, näringen börjat taga, afvändt många större jordbrukares båg för denna binäring. Så visst, som samma orsaker pläga medföra lika verkningar, bör man förmoda, att om bränvinsförfattniogen antingen varder oförändrad eller ändrad i öfverensstämmelse med de förut följdå priociperna, skola ofelbart, på exemplens och erfarecbetens säkra väg, de af Sverges jordbrukare, som tro, att bränvinsbränningen är ett nödvändigt vilkor för jordbrukets bestånd och ladugårdens utfodring, komma till insigt af deras stora misstag De skola, om inga nya utsigter till förtjenst gerom förändrade proportioner mellan jordvärde och bränvinsbränningsrätt, och mellan beskattning af större och mindre redskap, blifva framställda såsom lockmedel för nya spekulationer i denna väg, småningom förlera lusten att, med åsidosättande af andra förvärfningsmedel, konkurrera i en päriog, som lika med alla andra näringar, endast kan lemna behållning, då den skötes rationelt, det vill, efter min förmening, säga, med ändamälsenlig redskap i större skala och å dertill lämpliga orter och lokaler. Den ene klagar öfver de låga bränvinsprisen derföre, att ban ser sin inkomst minskad, den andre derföre, att han anser dem öka fylleriet, de fleste förena sig i önskan att hämma bränvinsflödet. På lagstiftvingens väg vinnes ingenderas önskan fullkomligt; uppfinningsförmågan skall komma vinningsiystnaden till hjelp och alltid erbjuda mera bränvin, vare sig tillverkadt i stora eller små, sammansatta eller enkla redskap, få eller många brännerier, vare sig inhemskt eller lurendrejadt, än det måttliga behofvet konsumerar. Jag tror derföre, att man såsom lagstiftare bör se saken hufvudsakligen ur statsekonomisk synpunkt; väl göra nödigt afseende på inrotade fördomar, men konseqvent, om ock något långsammere, än somlige yrka, befrämja näringens reglerande, så att den drifves med minsta uppoffring af rudimaterier, dagsverken och bränsle, alltså med största möjliga fördel för dem, som idka den, och så att de, hvilka idka den med förlust, godvilligt må upphöra dermed. Bränvinsbränningen reglerar sig på denna väg småningom sjelf i större verk, kan först i denna form erbjuda konkurrens med andra nationers produktion af samma näringsgren och kontrolleras nog säkert, för att draga den högre beskattning, som man så gerna vill pålägga den, till förmån för statskassan och lindring af medborgarens, men isynnerhet jordbrukarens, tryckande bördor. Lagstiftningen, så!unda bygd på statsekopomisk grund, är iogalunda i strid med den moraliska; ty det dagliga bruket af bränvin befrämjas obestridligen, då tillgåvgen är spridd, såsom busslöjd i de flesta hus. Varan, då den skall köpas, blir aldrig så allmän, ty förbrukaren beräknar mera noga den kontanta utgiften, än de oköpta råämnen, ban för tillverkningen använder. . Med förutskickande af dessa reflexioner har friherre Raab reserverat sig mot förslaget att låta 20 kannors panna brärna hela året om, då en 20 kannors panna kan afverka 1280 kannor på 8 månader, och, forcerad, ända till 2000 kannor. Friherren viile således haft högst 16 kannors panna och 6 månader för husbebofsbränningen; 2:o mot tariffen för jordl värdet; men en gång antagen, hade den bort genomföras äfven för 4:e och 5:e klassernas redskap; 3:0 om skattens erläggande i förskott i vissa fell; 4:0 friberre Raab befarar att den stora strängheten mot konstredskap, i förening med ekonsamheten mot de medelstora enkla, panzorna, skall, med undertryckarde af stora, uppmunira till anläggande af flere små brännerier, och derigenom icko blott föranleda statslekonomisk för!ust, under den tid författningen blir vn om — GQ VN am UN b-— HA — IR MA -— OR re fre