Hr Kock från Ma!m, bV:sserligen hst mycket o!oå! blifvit bedrifvet genom den af m tionären öfverkla-! gade leveranshandeln, hvilken dock å andra sidan gehom sin oinskränkthet för mången varit :yttig och välgörande, hvadan det beror på att utröna hveråt öfvervigten lutar. De varuartiklar, som utgöra föremål för dessa leveransslut, äro buvudsakligen spanrmål! och bränvin, dem jordbrukaren i de rikare produktionsorterna furnit sin fördel vid att här på förband afyttra, antingen för att derefter under den långa vintren, då sjöarten är eafbruten, kunna lämpa sin febrikation och sitt inköp, eller för ett betrygga sig emot de prisfall, sem vanligen inträffa vid en större tillförsel på en gång. Lika ofta ha konjunpkturerna låtit köparen skörda vinning af omsorgen att i god tid förstkra sig om sitt behof, hvaraf skönjes att leveranshandel, så!unda bedrifven, länder till ömsesidig båtnad. Imedlertid har lättheten att utan fond kunna uppgöra dyka affärer framkallat obetärksamma spekulationer, hvilka urartat till det vingleri, hvaröver motionären uppdragit en sannicgserclig tafla; mer månne det i en tid, då opinion och lagstiftning i örigt terdera åt näringsfrihetens obehicdrade utvecklirg, kan vara skäl att för ett missbruk, som lätt innästlar sig i hvarj-handa företag, omgärda en handelsgren med stadgarden huru och under hvad vilkor den får utöfvas? Ett sådant stadgande, som det i betänkandet föreslagna, vore efter mitt omdöme ett hinderligt och betur gande ivgrepp i den allmänna rörelsen, enär leveranshandelns missbruk, endast undantagsvis kändt i det öfriga landet, uteslutande har sin: stapel på Stockhoms börs, för hvilken detsamma så-! ledes egentligen blefve skapadt. Och huru opraktisk vore icke en lag, som så lätt kan eluderas? Des har närmsst att motsvara ett förbud i tultaxan på er nödvändighetsvara, som man ser alla begsgra, och hvarpå a!lesiädes finnes god tillgårg. Ty icke kunde man förhirdra mäklaren att hemligen, utan slutsedels uppgörandea, och följakviigen uten bsatiogande af förskott, sammanlånka en hel kedja af fäljara och köpare till en och samma vara. Högloflige Utskottet åberopar ex:mpel från Preussen, der påbud blifvit utfärdadt argående leveransen på tid af jarnvägsaktisr; men dessa äro icke pågon handelsvara, utas snarare föremål för ett s!ags fondspel. och dessutom är detta enstaka fal långt ifrån att jomföras med den kraftyttriog, Utskottet tillstyrker, hvilken i sina bestämmelser omsluter al!a varor, af hvad namn da vara månde, således en utsträckaing i förmynderskap öfver handeln i vårt land, hvarpå det troiigen blefve svårt att någorstädes uppleta motsiycke, ej ers uii absolutismens högsäte, vår östra gracnstat, der man bestämdt käsper att leveragsslut fritt uppgöres i mångfaldigt större skala än här. Ett missbruk af denna beskaffenhet, hvilken på ef punkt iosmugit sig, innebär, bringadt till ytterlighet, sitt eget korrektiv och skall o7e bart bestreffa sig sjelf, utan rågon lagstiftarens mellankomst, isynnerbet om den högre esprit de corps, som jag antager rådande inom hufvudstadens hande!sklass, gifver ett kraftigt handtag att med rotan upprycka det onda,. Yrkade afslag å betänkandet. H: Billström. D-et lärer väl ej kunna nekas, att teveransbandeln är en loflig och af lagen godkänd actu;, som af hvar och en enskild man fritt och obehindradt må utöfvas, och så länge denna sats är gällande, måste det vera inkooseqvent, ja orimiigt att vilja förhind:a mäklares befsttarde dermed, alldenstund dessa äro tillsatte för att vid handelsaffirers uppgörande lemna erforderligt biträde. Då man nu icke tiiltror sig eller finner behof af att göra inskräckning i leveranshandeln, man och man emellan, lärer också följa, att man icke heller bör lägga band på mäklarens genom serskildt för dem utfäårdad stadga eller ordnivg ovilkorligt gina rätt att med s!utsedel bekräfta dylik handel, eller indirekt densemma motverka. Intet under derföre om, såsom det nyss upplästa betäskandet nogsamt visar, högloflge EizonomiUtskottet råkat i tråogmål innan Utskottet kommit till det förslag, som blifvit frukten af de betänkligheter, hvilka detta betänkande innehållar. Ta!area ansåg det juridiska försvaret i betänkardet för motiozer, mycket ojaridiskt. S2dan Utsk. erkännt leveranshan4delns laglighet, heter det i betårkandet: staters ide3 tillåter icke att offentlig myndighet (här mäklar-) stadfäster öfversnskommelser, hvilka i sig sjelfve bafva något orätt til deras innehåll At det orätta är stridande emot lag och sj får af nåzon myndish:t steadfåstas, b:höfde icke sägas. Huru har leverznsbandelo, som U:skottet nyss förklarat laglig, i hast bli vit förvandlad till lagstridiga aftal, hilka i sig sjelfva hafva något orätt till deras innehål? Detta förklarar Utskottet sålunda, att !everanskontrakterna hafva, så fom leveranserna vu bedrifvas, någonting rättslöst; det är fö jaktligen, enligt U.skottets begrepp, sättet hvarpå ett kontrakt efterleves, som bestämmer sjelfva konutraktets egenskap, elle: kuruvida det till sitt innehå!l är lagligt eler (j; er alldeles ny lära, som icke torde få många anhäsgare. Hvad som menas med den strof i betänkandet, der det heter, att man vid levernserne uppenbarligen afstår, från det som uppgifves vera föremålet för den ömsesidiga förpligtelsen, öfverstiger min fattningsförmåga. — — — Missbruk kunds fionas äfven i denna så väl som andra trassaktioner, men saken borde derför icke rär den i och för sig sjelf är rättsenlig och nyttig, förkastas. Och om missbruken inom buvudstadea nått en vådlig utsträckning, så borde, så länge det onda icka gripit omkring sig mera vidt, någon allmän författnizg icke derom utfärdas, utan syntes det talaren lämpligast att någon öfverenskommeise inom hafvudstadens handelssocieiet uppgjordes eller stadgande i dess handelsreglemgnte. Yrkade afslag på betänkandet. . Hr: Ödmanson isstämte. He Lindström fråa Wisby. Ebucu jag visst icke bestrider det goda ändamålet, som dea ifrågavarande motionen åsyftar, nemligen förekommande af de allt mer tilitsgands vinglerierna i så kallad leveranshandel, Lan iag likväl icka ahaetirgadt inoå darnå att vanam