att anledningen till des mindre bimedlades bekymmer är d:sto större, som svenska folket och dess jord se dan förut äro så wyckta af pålagor, att dessa icke tå-. la någon förökring, och att, en sådan förutan, detö egarer eller bruksren af en mindre hemmacsdel, teden ucder närvarande fö-hållanden fordras den yttersta spa samhet och taflighet — för att icke säga ågo3 värre — om hen önskar behålasitt hemvist. Der tillstår det är sådart, åman icka undra på, att der fattiga husfadren ö: skar undvita ökade utgifter, äfven i den häodelson, att påbudet om dessa, såsom her intriffar, åsyhar en fördel åt hacs afkomlingar. Datä icke mottviija, uten den hårda nödvändigheten att skar fa bröd åt sig -jalf och de sina, som tvingar honom att, så vidt det I-ter sig göra, försaka tilfredställelsen, att med nya mateisl:a bidreg kunna medverka ti det uppvexande stägtets förädliog och upplysnieg. Om dei sedvare skall vinnas utan fol-ets alitför hårda b-tusgarde, måste steten träda emelian som medlare hvertill den af mer än ett skäl må anses förbusden. För uodervisnicg och utbildning till inträde på !jen stemaacabanan, har remligen svenska borden, frår urminces tider, årligen iemnat betydliga bidrag. Mer dessa vill ban rumera icka betrakta fåsom allmosor, utaa sisom ett låa till bildningsns eröfrare, — eti lån, som bör återgäldes och avväcdas till en mera olmän förädliog. O.v denna åsi viktig, hvad är då billigare, än att staten, eler med andra erd det stora samuadets alla, något egande rmedistamar, hvar och e1 i sin måa, med sam rbeta för ercåerde af det höga änder och darande till nyttiga mediemn Om det vidara mnedgives, att iogan privilegium på den högra bildoinge Bira folket icke kan vara till, endest fö hål!a civilisationen och det högre för stt ensam frukterna dera; ett råheten och okunni mar mensniskan till djuren, men att up! jer henne öfver dem; att der ich s dom och rikedom som vållar, att särskilta af landets högre och lägre folsklasser som främlingar med olika intresson, j med förenade :kydigheter, att arseta för massans trefnad cch belåte. het, utan fast eller bättre uppfostran, som hindr troligare samverkan till allmän firkofra icke heker förnetas, att det obemedlad beho af en bätira . underviscing sc T kunnat erhål:as inom kommuuernr. gen al ett sådant behof och en ur afbjelpand-, fsytar jag ingslusda en och låsre folkets jemniiknet i vorld Gud, — Den är icke versställbir. lazdet annorlunsa; funnes än stin 4 dast i förflutna tiders hi-toria, cå srulla 1 öfyerlägsea naturanlagat tränga sig fram, — bemärkt och ti:lerkännas rättigheten stt styra. Menniskans sanna värde och räitighet till företräde bör deröre mätas mera efter dea krat, harmed hon ful!komnar sig i nyttig verksamhet uti d.t yrke hon valt, än efter det stånd, hviriil hon hörer, eller don bokkunskap, hon kunnat förvärfsva. Svenska bonden skulle dessusom icke draga någon nytta uta! att ega en reärgd hopsiaplade kunskaper, dm han icie kun:e anväsda. Han betböfver d icke eler, för ait med dem lysa, ty gla:san få icke at: förvandla itenar till bröd. Likväl behöver äfven han en art af upplysning, som kan till nyttig och ädel serksamhet vicka den inneboende tankekrafter ur sin slunmer, och denna uppysning bör ej netas hosem. — År det rät och billigt, att borden lemnar bidrag till den hög e folkbildningen, så måste des vara lika rätt och tiltörligt, att denne gilver on skärf till den ligro. Det kan åtminstone icke anses obiligt, ett arbeick!asse erhåller ett tilläckligt anslag af allminna medel, för att kunna sätta i ve-ksambet äsdamålsen!iga foltskolor, d:r sådaaa äcnu saknas, och giva en bätre utveckling åt dm, gom redan biivit isrättade, och är dessutom nödvändigt, så vida det ädla syftemålet — en högre folkbildsing — icka skal betraktas såsom en ruinerande lavdsplåga. Hved som erfordras till ett ändamä!secligt understid, tilltror jag mig icke att kuaona bestämma, helst många sockaar disponera större ellar mindre donaioner till barnundervisnir gens. be-! främjande, som såedes minska eller göra överflödigt ett under töl af allmärna medel. Jag bör icka betvifla, att ju samtiige riksstånden skola finnas bovägne, att för atedda ändsmålet bevilja det anslag, som landets tillgånzar medgifvs, men vågar ändå icka hoppas ett sidant understöd, som kan fylla verkliga behofvet i de fattigare landsorterne, och förenar tig derföre uti ståndsbrodern Sablströms motion om et: årligt anslag af 150.000 rdr bko, ehuru jig föcutser, att desna summa blir bögst otillräcklig. I fråga om anslagets fördelning emeilan socknarne, i måna af bvarderas verkliga behof, skola många svårigheter möta, dels i anseende till den stora ssillnas som måsta förefin: as emellan folkets förmögsenhetsvi kor i skillda provinser, och dels derföre, att uppfö randet af nödige byggnader kostar mycket olika i okka trakter. Och ehuru det måste antagas, att socknarne sjelfve ciler deras skolstyrelser bättre och nogare än någoa annan, kunna beräkna och uppgifva verkliga kostnaden för skolinrättningarnes organiserande ech f ramtida underhåll, skulle det likväl vara mindre velbetinkt, att iåta bidraget utgå eter slika uppgifter, helst dessa, eter all sannolikhet, blifva mycket skiljaktige, om icke i flere fail åtminstone i anseende til högre eiler lågre arbetskostnader i olika landsort-r, samt olika värde på byggnadsmaterialier, vedbrand och spann:mål m. m. som likväl finnes att tillgå inom de flaste socknar och bör der, såväl som arbetet ia natura ugöras. En näcmare sranskning af så beskaffade räkningar blefvo rödvändig. Men hvilken eller hvilka auktoriteter kunds göra den på eit sätt, som jemnade undersiödet efter tehoivet; ty det kan icke begäras, att hvarken landshöfdivg eller biskop — hvilka genom den Kongl. stadgaa fått sig uppdraget att pröva socknarnes bebof — skall ega den speciea kännedom rörande folkets förmögenhet och öfrige förbållasden i afligse församlingar, som fordras för likAvia rna rå kmnra badtnmanda