att anledningen till des mindre bimedlades bekymmer
är d:sto större, som svenska folket och dess jord se
dan förut äro så wyckta af pålagor, att dessa icke tå-.
la någon förökring, och att, en sådan förutan, detö
egarer eller bruksren af en mindre hemmacsdel, te-
den ucder närvarande fö-hållanden fordras den ytter-
sta spa samhet och taflighet — för att icke säga å-
go3 värre — om hen önskar behålasitt hemvist. Der
tillstår det är sådart, å- man icka undra på, att der
fattiga husfadren ö: skar undvita ökade utgifter, äfven
i den häodelson, att påbudet om dessa, såsom her in-
triffar, åsyhar en fördel åt hacs afkomlingar. Datä
icke mottviija, uten den hårda nödvändigheten att skar
fa bröd åt sig -jalf och de sina, som tvingar honom
att, så vidt det I-ter sig göra, försaka tilfredställelsen,
att med nya mateisl:a bidreg kunna medverka ti
det uppvexande stägtets förädliog och upplysnieg. Om
dei sedvare skall vinnas utan fol-ets alitför hårda b--
tusgarde, måste steten träda emelian som medlare
hvertill den af mer än ett skäl må anses förbusden.
För uodervisnicg och utbildning till inträde på !jen
stemaacabanan, har remligen svenska borden, frår
urminces tider, årligen iemnat betydliga bidrag. Mer
dessa vill ban rumera icka betrakta fåsom allmosor,
utaa sisom ett låa till bildningsns eröfrare, — eti
lån, som bör återgäldes och avväcdas till en mera ol-
män förädliog. O.v denna åsi viktig, hvad är då
billigare, än att staten, eler med andra erd det stora
samuadets alla, något egande rmedistamar, hvar och
e1 i sin måa, med sam rbeta för ercå-
erde af det höga änder
och darande till nyttiga mediemn
Om det vidara mnedgives, att iogan
privilegium på den högra bildoinge
Bira folket icke kan vara till, endest fö
hål!a civilisationen och det högre för stt ensam
frukterna dera; ett råheten och okunni
mar mensniskan till djuren, men att up!
jer henne öfver dem; att der ich s
dom och rikedom som vållar, att särskilta
af landets högre och lägre folsklasser
som främlingar med olika intresson, j
med förenade :kydigheter, att arseta för
massans trefnad cch belåte. het, utan fast
eller bättre uppfostran, som hindr
troligare samverkan till allmän firkofra
icke heker förnetas, att det obemedlad
beho af en bätira . underviscing sc T
kunnat erhål:as inom kommuuernr.
gen al ett sådant behof och en ur
afbjelpand-, fsytar jag ingslusda en
och låsre folkets jemniiknet i vorld
Gud, — Den är icke versställbir.
lazdet annorlunsa; funnes än stin 4
dast i förflutna tiders hi-toria, cå srulla 1
öfyerlägsea naturanlagat tränga sig fram, —
bemärkt och ti:lerkännas rättigheten stt styra. Men-
niskans sanna värde och räitighet till företräde bör
deröre mätas mera efter dea krat, harmed hon ful!-
komnar sig i nyttig verksamhet uti d.t yrke hon valt,
än efter det stånd, hviriil hon hörer, eller don bok-
kunskap, hon kunnat förvärfsva. Svenska bonden
skulle dessusom icke draga någon nytta uta! att ega
en reärgd hopsiaplade kunskaper, dm han icie kun:e
anväsda. Han betböfver d icke eler, för ait med
dem lysa, ty gla:san få icke at: förvandla itenar
till bröd. Likväl behöver äfven han en art af upp-
lysning, som kan till nyttig och ädel serksamhet vicka
den inneboende tankekrafter ur sin slunmer, och
denna uppysning bör ej netas hosem. — År det rät
och billigt, att borden lemnar bidrag till den hög e
folkbildningen, så måste des vara lika rätt och til-
törligt, att denne gilver on skärf till den ligro. Det
kan åtminstone icke anses obiligt, ett arbeick!asse
erhåller ett tilläckligt anslag af allminna medel, för
att kunna sätta i ve-ksambet äsdamålsen!iga foltsko-
lor, d:r sådaaa äcnu saknas, och giva en bätre ut-
veckling åt dm, gom redan biivit isrättade, och är
dessutom nödvändigt, så vida det ädla syftemålet —
en högre folkbildsing — icka skal betraktas såsom
en ruinerande lavdsplåga. Hved som erfordras till
ett ändamä!secligt understid, tilltror jag mig icke att
kuaona bestämma, helst många sockaar disponera större
ellar mindre donaioner till barnundervisnir gens. be-!
främjande, som såedes minska eller göra överflödigt
ett under töl af allmärna medel. Jag bör icka be-
tvifla, att ju samtiige riksstånden skola finnas bovägne,
att för atedda ändsmålet bevilja det anslag, som lan-
dets tillgånzar medgifvs, men vågar ändå icka hop-
pas ett sidant understöd, som kan fylla verkliga be-
hofvet i de fattigare landsorterne, och förenar tig
derföre uti ståndsbrodern Sablströms motion om et:
årligt anslag af 150.000 rdr bko, ehuru jig föcutser,
att desna summa blir bögst otillräcklig.
I fråga om anslagets fördelning emeilan socknarne,
i måna af bvarderas verkliga behof, skola många svå-
righeter möta, dels i anseende till den stora ssillnas
som måsta förefin: as emellan folkets förmögsenhetsvi
kor i skillda provinser, och dels derföre, att uppfö
randet af nödige byggnader kostar mycket olika i okka
trakter. Och ehuru det måste antagas, att socknarne
sjelfve ciler deras skolstyrelser bättre och nogare än
någoa annan, kunna beräkna och uppgifva verkliga
kostnaden för skolinrättningarnes organiserande ech
f ramtida underhåll, skulle det likväl vara mindre vel-
betinkt, att iåta bidraget utgå eter slika uppgifter,
helst dessa, eter all sannolikhet, blifva mycket skilj-
aktige, om icke i flere fail åtminstone i anseende til
högre eiler lågre arbetskostnader i olika landsort-r,
samt olika värde på byggnadsmaterialier, vedbrand
och spann:mål m. m. som likväl finnes att tillgå in-
om de flaste socknar och bör der, såväl som arbetet
ia natura ugöras. En näcmare sranskning af så be-
skaffade räkningar blefvo rödvändig. Men hvilken
eller hvilka auktoriteter kunds göra den på eit sätt,
som jemnade undersiödet efter tehoivet; ty det kan
icke begäras, att hvarken landshöfdivg eller biskop —
hvilka genom den Kongl. stadgaa fått sig uppdraget
att pröva socknarnes bebof — skall ega den speciea
kännedom rörande folkets förmögenhet och öfrige för-
bållasden i afligse församlingar, som fordras för lik-
Avia rna rå kmnra badtnmanda