Sskraänkning I Kong. JMajts DODdUnIDBSTalS OR AMUIdare, då kyrkoplisten ovilkorligen skulle användas. Landshöfdingen, grefve Horn ansåg äfven straffet böra bibehällas, och utbredde sig öfver skadan af att mildra straffen, då brotten alitmer förvildades: han hade af erfarenhet sett, huru strafflösa Sveriges större brottslingar ansett sig vara; kyrkostreffet ansågo de för det värsta, och flera hade icke velat underkasta sig detsamms; han bade funnit denna operation afskräckande för dem, och trodde det icke vsra rätt att tills vidare afskaffa det. Landshöfdingen von Hohanhausen ansåg det vara nödigt att bibehålla kyrkoplikten, äfven derföre alt allmogen lärde känna tjufvep; de hade lättare vid rymningar att ertsppa honom, och föreslog, -i fall återremiss skulle äga rum och straffet korttoges, att tjufvar i stället få stå i halsjern utanför kyrkodörren, efter slutad gudstjenst, på det allmogen kunde få se och lära känna brottslingen. Grefve Lacerbjelke ville att man icke pu, då Kongl. Moj:t heads en ny lag färdig, skulle sönderplocka den gamla; — man borde således endast nu bifalla eller afslå betäsckandet. Lagmannen Oxebufvud ansåg även, af den erfarerhet han såsom dorsare inhemtat, kyrkoplikten böra qvarstå; man borde afvakta den nya brottmålslsgen och iatilldess icke företaga någrs förändringar. Hr von Hertmansdorff åberopade de sista dagarnes bändelser och bevisade derigenom, att icke nöden, såsom friherre Cederström, J., hade påstått, vållat dessa brott; de brottsliga hade både kläder och föda vid arbetskompaniet; man skulle, om logen allt mer och mer mildrades emot dylika grofva förbrytare, slatligen nödgas gå beväpnad på gatorne till sjelfförsvar, eller taga ut sin sjelfrätt, såsom det skett i Westergötland; — detta skulla leda till inbördes krig och olycko;; man borde derföre låta den strängare lagen qvarstå, tills man ägde någon annan bättre lämplig, och då man väntade sig så mycket af den nya kriminal-lagen, kunde man ju afvakta densamma och nu låta det gamla vara. Sedan votering blifvit begärd, som utföll med 62 Nej emot 42 Ja, blef Uiskottets betänkande, med bifall till kyrkostraffets afskaffande i vissa fall, afslaget. — Vi återkomma nu till ep omständligare redogörolese för Presleståndets förbandlingar sistl. Lördag. Vid föredragning af LagUtskottets betänkande M 45, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändring af 8, 9 och 40 SS i 47 Kap. Handelsbalken, samt förklaring af 2 i samma kap., försökte doktor Norström ådaga!ägga de tysta förmånsrätternas så väl fördelar som olägenheter; tal. ansåg Utskottet icke 4illfredsställande bafva löst sitt problem; föreslog att omyndigs egendom måtte ietecknas hos förmyndare, 4 fall den tysta förmånsrätten upphörde; och yrkade återremiss af betänkandet. Prostarne Odelberg, Thudån, Stabeck och Sidner förmenade att de omyadige för närvarande cgde åtminstone någon säkerhet, men trodde att man hade allt att beara, om Utskottets förslag antoges; de tysta förmånsrätterna hade visserligen sina oligenheter, men jemförda med olägenh2terna af den föreslagna förändringen, öfvervägde de -gednare de förra. Prosten Ekstrand uppläste ett anförande, hvari de tysta förmånsrätterne strängt klandrades; tal. yrkade, att om man ville betrygga de omyndiges rätt, borde man göra det på ett öppet och ärligt sätt; lagen, sådan den nu befinnes, have i alla fall ej lemoat några garantier åt de omyndiga; oredliga förmyndare bade platt icke generats af dess fö-reskrifter. Tal. besvarade åtskilliga andra anmärkningar mot förslaget, hvilket han biföll, och röstade för de tysta förrnånsrätternas upphörande. Doktor Säve fermenade, att den tysta förmånsrätten icke; vore rättvis, och ej heller af sä stor vigt för de omyndiga sjelfva, den vore för dem snarare skadlig, liksom för krediten; tal. kunde således ej annat finna, än att man borde upphäfva desoa förmånsrätt eller nedflytta den efter intecknipg; men föreslog återremiss af betänkandet, på det Utskottet måtte komma i tillfälle at föreslå sådane föreskrifter om förmyndsres redogörelseskyldighet, som kunde betrygga myndlings säkerhet. Flere instämde. Professor Fries hade ett känslofulit anfö-l randa mot försaget, och sade, bland annat, att det :gamla Sverige vore på väg att blifva konkursernas förlofvade land. Prosten Almqvist fästade Ståndets uppmärksamhet p5, att man ej borde betrakta lagstiftningsfrågor endast ur känslans, men äfven url. ekonomisk synpunkt och besvarade den förre talasens anmärkningar: Doktor Sandberg yrkade de tysta förmänsrätterzas bibehållande och medgaf endast att uppbördsoch andra allmänna medel kunde få postponeras inteckningar. Emot förslaget talade dessutom herrar Nivselius, Holmström, A-gardb, Grafström, Hallbeck, Anjou och Thadn, och för bifall herrar Hal:ström, Gåhne, Ödmann och Bergstrand. Såsom vi redan nämnt, blef betänkandet återremitteradt. Deref.er företogs LagUtskottets betänkande Jm 47,! afstyrkande väckt motion om oäkta barns arfsrätt el ter sin moder. Vid denzaa diskussion hände, såsom en talare anmärkte, att åtskilliga af det högv. Ståadets medlemmar, som en stund förut varit de värnlösa barnens varmaste försvarare, uppträdde för att bestrida dessa oskyldiga en af deras rättigheter. Doktor Berg hade några välgrundade anmärkningar emot betänkandet, hvaraf han yrkade ogillande eller återremiss. Prosten Arborelius förklarade, att ehuru han, sedan Adeln bifaHit Utskottets betänkande, hade föga hopp om den goda sakens framgång, ville han dock icke göra sig skyldig att genom stillatigande gilla LagUtskottets vackra fi!osofi. Uti ett skriftligt anförande af mycken förtjenst vederlade hr Å. denna vackra filosofi, och begärde återremiss. Med prosten Arborelius förenade sig flere. Doktor Gumöius yttrade äfven några varma ord för förslaget, doktor Ödmann . kallade det en barbsrism i vår lagstitning att utom äktenskap födda barn ej få ärfva sin mor, och domprostea Hvasser uppläste en af honom vid en föTegående riksdag väckt, ganska vacker motion i dylik syftnipg som den ifrågavarande. Men å andra sidan uppträdde doktor Säve, med förklarande att, ekuru han bögsktlade motionens filantropiska syftning, kunde han dock ej bifalla ett förslag, hvarigenom äktenskapets holgd skulle ännu mera nedsättas: det-går-an-theorierna hade redan alltför mycket utbredt sig; dessutom skulla, genom birall till förslaget, arfsfrågor blifva mera intrasslade äa de redan äro. Doktor Sandberg talade äfven om äktenskapets helgd, och kunde ej öfvertygas om förslagets lämplighet, ehuru han erkände vigten af prosten Arborelii anmärknin-. gar. Doktor Reuterdahl sade sig icka utan häpnad hafva inom högv. Ståndet hört en diskussion af denna beskaffenhet. Menskliga, ja till och med medborgerliga rättigheter vore icke de oäkta barnen förnekade, mm hä rr. a rar AK LV