Sskraänkning I Kong. JMajts DODdUnIDBSTalS OR AMUI-
dare, då kyrkoplisten ovilkorligen skulle användas.
Landshöfdingen, grefve Horn ansåg äfven straffet böra
bibehällas, och utbredde sig öfver skadan af att mil-
dra straffen, då brotten alitmer förvildades: han hade
af erfarenhet sett, huru strafflösa Sveriges större brotts-
lingar ansett sig vara; kyrkostreffet ansågo de för det
värsta, och flera hade icke velat underkasta sig det-
samms; han bade funnit denna operation afskräckan-
de för dem, och trodde det icke vsra rätt att tills
vidare afskaffa det. Landshöfdingen von Hohanhau-
sen ansåg det vara nödigt att bibehålla kyrkoplikten,
äfven derföre alt allmogen lärde känna tjufvep; de
hade lättare vid rymningar att ertsppa honom, och
föreslog, -i fall återremiss skulle äga rum och straffet
korttoges, att tjufvar i stället få stå i halsjern utan-
för kyrkodörren, efter slutad gudstjenst, på det all-
mogen kunde få se och lära känna brottslingen.
Grefve Lacerbjelke ville att man icke pu, då Kongl.
Moj:t heads en ny lag färdig, skulle sönderplocka den
gamla; — man borde således endast nu bifalla eller
afslå betäsckandet. Lagmannen Oxebufvud ansåg ä-
ven, af den erfarerhet han såsom dorsare inhemtat,
kyrkoplikten böra qvarstå; man borde afvakta den
nya brottmålslsgen och iatilldess icke företaga någrs
förändringar. Hr von Hertmansdorff åberopade de
sista dagarnes bändelser och bevisade derigenom, att
icke nöden, såsom friherre Cederström, J., hade på-
stått, vållat dessa brott; de brottsliga hade både klä-
der och föda vid arbetskompaniet; man skulle, om
logen allt mer och mer mildrades emot dylika grofva
förbrytare, slatligen nödgas gå beväpnad på gatorne
till sjelfförsvar, eller taga ut sin sjelfrätt, såsom det
skett i Westergötland; — detta skulla leda till inbör-
des krig och olycko;; man borde derföre låta den
strängare lagen qvarstå, tills man ägde någon annan
bättre lämplig, och då man väntade sig så mycket af
den nya kriminal-lagen, kunde man ju afvakta den-
samma och nu låta det gamla vara.
Sedan votering blifvit begärd, som utföll med 62
Nej emot 42 Ja, blef Uiskottets betänkande, med bi-
fall till kyrkostraffets afskaffande i vissa fall, afslaget.
— Vi återkomma nu till ep omständligare redo-
görolese för Presleståndets förbandlingar sistl. Lördag.
Vid föredragning af LagUtskottets betänkande M
45, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
ändring af 8, 9 och 40 SS i 47 Kap. Handelsbalken,
samt förklaring af 2 i samma kap., försökte doktor
Norström ådaga!ägga de tysta förmånsrätternas så väl
fördelar som olägenheter; tal. ansåg Utskottet icke
4illfredsställande bafva löst sitt problem; föreslog att
omyndigs egendom måtte ietecknas hos förmyndare,
4 fall den tysta förmånsrätten upphörde; och yrkade
återremiss af betänkandet. Prostarne Odelberg, Thu-
dån, Stabeck och Sidner förmenade att de omyadige
för närvarande cgde åtminstone någon säkerhet, men
trodde att man hade allt att beara, om Utskottets
förslag antoges; de tysta förmånsrätterna hade visser-
ligen sina oligenheter, men jemförda med olägenh2-
terna af den föreslagna förändringen, öfvervägde de
-gednare de förra. Prosten Ekstrand uppläste ett an-
förande, hvari de tysta förmånsrätterne strängt klan-
drades; tal. yrkade, att om man ville betrygga de o-
myndiges rätt, borde man göra det på ett öppet och
ärligt sätt; lagen, sådan den nu befinnes, have i alla
fall ej lemoat några garantier åt de omyndiga; ored-
liga förmyndare bade platt icke generats af dess fö-
-reskrifter. Tal. besvarade åtskilliga andra anmärk-
ningar mot förslaget, hvilket han biföll, och röstade
för de tysta förrnånsrätternas upphörande. Doktor
Säve fermenade, att den tysta förmånsrätten icke; vore
rättvis, och ej heller af sä stor vigt för de omyndiga
sjelfva, den vore för dem snarare skadlig, liksom för
krediten; tal. kunde således ej annat finna, än att man
borde upphäfva desoa förmånsrätt eller nedflytta den ef-
ter intecknipg; men föreslog återremiss af betänkandet,
på det Utskottet måtte komma i tillfälle at föreslå
sådane föreskrifter om förmyndsres redogörelseskyldig-
het, som kunde betrygga myndlings säkerhet. Flere
instämde. Professor Fries hade ett känslofulit anfö-l
randa mot försaget, och sade, bland annat, att det
:gamla Sverige vore på väg att blifva konkursernas
förlofvade land. Prosten Almqvist fästade Ståndets
uppmärksamhet p5, att man ej borde betrakta lag-
stiftningsfrågor endast ur känslans, men äfven url.
ekonomisk synpunkt och besvarade den förre tala-
sens anmärkningar: Doktor Sandberg yrkade de ty-
sta förmänsrätterzas bibehållande och medgaf endast
att uppbörds- och andra allmänna medel kunde få
postponeras inteckningar. Emot förslaget talade dess-
utom herrar Nivselius, Holmström, A-gardb, Grafström,
Hallbeck, Anjou och Thadn, och för bifall herrar
Hal:ström, Gåhne, Ödmann och Bergstrand. Såsom
vi redan nämnt, blef betänkandet återremitteradt.
Deref.er företogs LagUtskottets betänkande Jm 47,!
afstyrkande väckt motion om oäkta barns arfsrätt el
ter sin moder. Vid denzaa diskussion hände, såsom
en talare anmärkte, att åtskilliga af det högv. Ståa-
dets medlemmar, som en stund förut varit de värn-
lösa barnens varmaste försvarare, uppträdde för att
bestrida dessa oskyldiga en af deras rättigheter. Dok-
tor Berg hade några välgrundade anmärkningar emot
betänkandet, hvaraf han yrkade ogillande eller åter-
remiss. Prosten Arborelius förklarade, att ehuru han,
sedan Adeln bifaHit Utskottets betänkande, hade föga
hopp om den goda sakens framgång, ville han dock
icke göra sig skyldig att genom stillatigande gilla Lag-
Utskottets vackra fi!osofi. Uti ett skriftligt anförande
af mycken förtjenst vederlade hr Å. denna vackra
filosofi, och begärde återremiss. Med prosten Arbo-
relius förenade sig flere. Doktor Gumöius yttrade
äfven några varma ord för förslaget, doktor Ödmann .
kallade det en barbsrism i vår lagstitning att utom
äktenskap födda barn ej få ärfva sin mor, och dom-
prostea Hvasser uppläste en af honom vid en fö-
Tegående riksdag väckt, ganska vacker motion i
dylik syftnipg som den ifrågavarande. Men å andra
sidan uppträdde doktor Säve, med förklarande att,
ekuru han bögsktlade motionens filantropiska syftning,
kunde han dock ej bifalla ett förslag, hvarigenom äk-
tenskapets holgd skulle ännu mera nedsättas: det-går-
-an-theorierna hade redan alltför mycket utbredt sig;
dessutom skulla, genom birall till förslaget, arfsfrågor
blifva mera intrasslade äa de redan äro. Doktor
Sandberg talade äfven om äktenskapets helgd, och
kunde ej öfvertygas om förslagets lämplighet, ehuru
han erkände vigten af prosten Arborelii anmärknin-.
gar. Doktor Reuterdahl sade sig icka utan häpnad
hafva inom högv. Ståndet hört en diskussion af denna
beskaffenhet. Menskliga, ja till och med medborger-
liga rättigheter vore icke de oäkta barnen förnekade,
- mm hä
rr. a rar AK LV