lyckliga konjunkturer. Det är väl sapnt, att bor- I
gena fordras för första årens arrenden, men ingen
säkerhat lemnes dermed för dess utgående för hela
tiden, ingen mot arrendatorns med famij och un-
derbafvende fall fattigvården till last, ingen mot
bemmanets vanhäfd, ingen mot låttrogna kautioni-
sters ruin, som under åtskilliga förespegiingar der-
uti blifvit icledde. Man säger väl: skylle de sig
sjelfva, som sig ej bättre förese, men jag hemstäl-
ler om det är moraliskt rätt alt emottaga rfådan bor-
gen, då den uppenbart leder till deras undergång.
Ea annan menlig följd deraf är, att förre brukarne.
särdeles om de genom idoghet och egendomers för-
bättring någorlurda bergat sig, till straff härför an-
tingen måste lemna den jord, bvaruppå de nedlagt
sina bästa krafter, eller ock, för att behålla tak öfver
hufvud, tvingas inså på arrenden, som måste leca
till deras undergårg, så följa restantier, utmätningar,
afskrifnirgar, kookurser, borgesmäns utarmande, egen-
domers utsuzning och jordens utmärgland2, och sen
utarrerderande mot fägre arrende, så att man i sjel-
va verket erhåller mindre behållning än om man nöjt
sig med måttlig revevy. Man säge icke attjag öfver-
årifver; jag har ejelf ofta på nära båll sett allt detta;
sett resbara bönder fördrifna af afsigkomna personer,
som på få år utmärglat jorden; måst som embetsman
sjol? handä2ga flara rmeål af denna art, och skulle
kunna anföra om mängd cexmpel. Så har fö: hållan-
det varit med snart segdt alla jordar och lägenheter,
U sala akademi tillhörige, som blifvit uppbjudne på
offentlig suktion emot högsta arrende. Fiera preber-
dehemman voro förr enslågne till embetsmäns eflö-
ning och man bör väl icke betvifla att desse af dem
sökte draga all möjlig reveny, men som de tillika
voro intresserada att erhålla redbare brukare, måste
de lita nöja sig med en aftastning som lemnade bru-
karen trygghet för sin bergning och hemmanets vid-
makthållande. Dessa hemman indrogos sedermers
till uriversitetet, uppdrafvos på auktion till de förra
brukarnes run till öfverdrifna arrenden, som efter
mycket trassel måste nedsättas. För få år sedan ut-
arrenderades Ul vaqvarn och stegrades 400 tunnor:
högre än förra arrexdatorn, som satt qvarnen i sit)
goda skick. vågade bjuda — men si! det gick aldrig)
ut och måste snart npedsättas jermnt till hyad förre
arrezdetorn bjudit, så att hela viasten var att har
måste lemna den. Sistlidne år utarrenderades Upsala
qvarn efter skriftliga förseglade anbud; det högsta
var af en pirson, som få imånader derefter gjorde!
stor konkurs. Må man vid dylika arrenden icko blott
se på en skenbar visst, må man ej missunna den
redbara brukaren sin utkomst och bergnicg. Utsk.
har vi-seriigen riktigt anmärkt, att möjligheten a!
högre arrendes utgörande beror af en större drift och
insiet. Må mad besinna att den stö:re skickligheten!
fordrar cch förfjenar större behållning och att den
kommer egendomen till godo. Jeg instämmer äfver
i den U:stottets åsigt, att t:flan bör vara fri, men
ordnad på ett sätt att dem betryggar det allmänna
från förluster, de förvaltande suktoriteterne från tra-
kassesier, arrndatorerne sin utkomst. Skulle detta ej
vinnas bvarkensgenom de utsatte maxima eller mini-
ma, får jag i dess ställe föreslå ett annat enklare, be-
pröfvadt korrektiv, nemligen:
Att det årliga arrendet fixeras till ett billigt me-
dium. men sedermera städselrätten för 30 elter minst
20 år uppbjudes på offentlig auktion och att denza
erlägges i bestämda terminer före egendomens e-
moltagande. Hirigenom är det allmänna fu!lkomligt
betryggadt wot alla förluster; den redbare jordbru-
karen löper derigerom mindre fara att utträngas af
krasslare och !yckoriddare, som intet hafva att förlora.
Genom denna erlagda städjopenning är arrendatorns
eget intresse förenadt med arrendets ordentliga utgö-
rande och sgendomens förbättring. Endast derigenom
kan ock för:e brukaren, som redan har egendomen
inne, usderkasta sig konkurrens med fremmande,
hvilka wåste bekosta flyttving, inventarie inköp m.
m. Och ett den förre j må oskäligt betungas eller
fördrifvas, bör vara ett huafvudsyfte.
Jag käsner att högvördiga ståndet ogerna bevijar
äterremisser, och får derföre vördsamt hemställa om
detsamma anser dessa anmärkningar kunna föranleda
till återremiss.
Häri instämda doktor Björkman samt prostarne Ut-
terström, Berg, Nibelius och OÖdmann.
Kontraktsprosten Amqvist: Anlednicgen till den af
mig väckta motion var det missöde, som träffat flera
personer i min hemort i följd af de öfverdrifna arren-
den, de oförsigtigt åtagit sig af militieboställeva. Man
kan visse ligen härvid tänka, att den skylle tig sjelf,
som j bättre föresåg, och eburu nöden bar ivgen lag
för den, som ofta måste usderkasta sig hvilka vilkor
som helst för att ej med hustru och barn stadna hus-
vill, vore härvid isgenting stt invända, utan finge han
bära sitt öde och andra taga varning af hans exem-
pel. Men olyckan drabbar icke borom ensam. Man
vet huru bjolpsamhet och fjenstaktighet mot bekanta
och sägtingar utgör ett vackert keraktersdrag hos vår
allmoge. Den nekar sällan sitt ramn åt en vän eller
granne. Hirigenom indragas äfven de i äfventyret,
som på god tro låtit övertala sig att borga för ar-
rendet. Exskutiva åtgärder pågå just nu för dylika
förbindelser.
Ehuru Utskot:et icke velat medgifva mer, än att de
af mig öfverklagade olägenheter någon gång kunnat
inträffa, oaktadt de förekomma många gårger på
många ställen, har likväl motionen blifvit afslagen,
hufvudsakligen på det skäl att i begreppst om auk-
tion ligger en rättghet förvarad åt den högstbjudan-
de, att, då han för arrindesummans utgörande ställer
vederhäftig borgen, framför andra spekulanter emot-
taga arrendet. Men då den frihet, som ligger i be-
greppet om auktion, lidit inskränkning genom bestäm-
melsen sf minimum, borde densamma ej kunna an-
vändas såsom något hinder att äfven bestämma maxi-
mum. Genom den förra betryggas det allmännas rätt,
genom det sedaare möjligheten för arrendatorn att
fullgöra kontraktet. Hvad Utskottet derefter anför
om den olika skickligheten hos olika personer att ut-
göra större eller mindre arrende, och deraf följande
svårighet att bedömma spekulanternas olika förmåga,
så är det i sanning iogalunda denna personliga för-
måge, som bör komma under pröfniog, utan förmå-
gan hos jorden att lemna afkastning och derefter ut-
göra arrende.
Den väld slutligen eller misstankan derom, hvarföre
bostäljsdirektionerne sägas kunna blifva blottställd3,
derest optionsrätten emellan flera likbjudande blef ät
dem öfverlåten, bar icke blifvit öfverklagad vid ut-
AA ra 8 I I haha enaen i tkåna der
—-—
ÖS An AM en p—
-— bt
-—- AM RR ÅA fH mm Mm AA -— —- —-— PA a BM DI Jr