lyckliga konjunkturer. Det är väl sapnt, att borI gena fordras för första årens arrenden, men ingen säkerhat lemnes dermed för dess utgående för hela tiden, ingen mot arrendatorns med famij och underbafvende fall fattigvården till last, ingen mot bemmanets vanhäfd, ingen mot låttrogna kautionisters ruin, som under åtskilliga förespegiingar deruti blifvit icledde. Man säger väl: skylle de sig sjelfva, som sig ej bättre förese, men jag hemställer om det är moraliskt rätt alt emottaga rfådan borgen, då den uppenbart leder till deras undergång. Ea annan menlig följd deraf är, att förre brukarne. särdeles om de genom idoghet och egendomers förbättring någorlurda bergat sig, till straff härför antingen måste lemna den jord, bvaruppå de nedlagt sina bästa krafter, eller ock, för att behålla tak öfver hufvud, tvingas inså på arrenden, som måste leca till deras undergårg, så följa restantier, utmätningar, afskrifnirgar, kookurser, borgesmäns utarmande, egendomers utsuzning och jordens utmärgland2, och sen utarrerderande mot fägre arrende, så att man i sjelva verket erhåller mindre behållning än om man nöjt sig med måttlig revevy. Man säge icke attjag öfverårifver; jag har ejelf ofta på nära båll sett allt detta; sett resbara bönder fördrifna af afsigkomna personer, som på få år utmärglat jorden; måst som embetsman sjol? handä2ga flara rmeål af denna art, och skulle kunna anföra om mängd cexmpel. Så har fö: hållandet varit med snart segdt alla jordar och lägenheter, U sala akademi tillhörige, som blifvit uppbjudne på offentlig suktion emot högsta arrende. Fiera preberdehemman voro förr enslågne till embetsmäns eflöning och man bör väl icke betvifla att desse af dem sökte draga all möjlig reveny, men som de tillika voro intresserada att erhålla redbare brukare, måste de lita nöja sig med en aftastning som lemnade brukaren trygghet för sin bergning och hemmanets vidmakthållande. Dessa hemman indrogos sedermers till uriversitetet, uppdrafvos på auktion till de förra brukarnes run till öfverdrifna arrenden, som efter mycket trassel måste nedsättas. För få år sedan utarrenderades Ul vaqvarn och stegrades 400 tunnor: högre än förra arrexdatorn, som satt qvarnen i sit) goda skick. vågade bjuda — men si! det gick aldrig) ut och måste snart npedsättas jermnt till hyad förre arrezdetorn bjudit, så att hela viasten var att har måste lemna den. Sistlidne år utarrenderades Upsala qvarn efter skriftliga förseglade anbud; det högsta var af en pirson, som få imånader derefter gjorde! stor konkurs. Må man vid dylika arrenden icko blott se på en skenbar visst, må man ej missunna den redbara brukaren sin utkomst och bergnicg. Utsk. har vi-seriigen riktigt anmärkt, att möjligheten a! högre arrendes utgörande beror af en större drift och insiet. Må mad besinna att den stö:re skickligheten! fordrar cch förfjenar större behållning och att den kommer egendomen till godo. Jeg instämmer äfver i den U:stottets åsigt, att t:flan bör vara fri, men ordnad på ett sätt att dem betryggar det allmänna från förluster, de förvaltande suktoriteterne från trakassesier, arrndatorerne sin utkomst. Skulle detta ej vinnas bvarkensgenom de utsatte maxima eller minima, får jag i dess ställe föreslå ett annat enklare, bepröfvadt korrektiv, nemligen: Att det årliga arrendet fixeras till ett billigt medium. men sedermera städselrätten för 30 elter minst 20 år uppbjudes på offentlig auktion och att denza erlägges i bestämda terminer före egendomens emoltagande. Hirigenom är det allmänna fu!lkomligt betryggadt wot alla förluster; den redbare jordbrukaren löper derigerom mindre fara att utträngas af krasslare och !yckoriddare, som intet hafva att förlora. Genom denna erlagda städjopenning är arrendatorns eget intresse förenadt med arrendets ordentliga utgörande och sgendomens förbättring. Endast derigenom kan ock för:e brukaren, som redan har egendomen inne, usderkasta sig konkurrens med fremmande, hvilka wåste bekosta flyttving, inventarie inköp m. m. Och ett den förre j må oskäligt betungas eller fördrifvas, bör vara ett huafvudsyfte. Jag käsner att högvördiga ståndet ogerna bevijar äterremisser, och får derföre vördsamt hemställa om detsamma anser dessa anmärkningar kunna föranleda till återremiss. Häri instämda doktor Björkman samt prostarne Utterström, Berg, Nibelius och OÖdmann. Kontraktsprosten Amqvist: Anlednicgen till den af mig väckta motion var det missöde, som träffat flera personer i min hemort i följd af de öfverdrifna arrenden, de oförsigtigt åtagit sig af militieboställeva. Man kan visse ligen härvid tänka, att den skylle tig sjelf, som j bättre föresåg, och eburu nöden bar ivgen lag för den, som ofta måste usderkasta sig hvilka vilkor som helst för att ej med hustru och barn stadna husvill, vore härvid isgenting stt invända, utan finge han bära sitt öde och andra taga varning af hans exempel. Men olyckan drabbar icke borom ensam. Man vet huru bjolpsamhet och fjenstaktighet mot bekanta och sägtingar utgör ett vackert keraktersdrag hos vår allmoge. Den nekar sällan sitt ramn åt en vän eller granne. Hirigenom indragas äfven de i äfventyret, som på god tro låtit övertala sig att borga för arrendet. Exskutiva åtgärder pågå just nu för dylika förbindelser. Ehuru Utskot:et icke velat medgifva mer, än att de af mig öfverklagade olägenheter någon gång kunnat inträffa, oaktadt de förekomma många gårger på många ställen, har likväl motionen blifvit afslagen, hufvudsakligen på det skäl att i begreppst om auktion ligger en rättghet förvarad åt den högstbjudande, att, då han för arrindesummans utgörande ställer vederhäftig borgen, framför andra spekulanter emottaga arrendet. Men då den frihet, som ligger i begreppet om auktion, lidit inskränkning genom bestämmelsen sf minimum, borde densamma ej kunna användas såsom något hinder att äfven bestämma maximum. Genom den förra betryggas det allmännas rätt, genom det sedaare möjligheten för arrendatorn att fullgöra kontraktet. Hvad Utskottet derefter anför om den olika skickligheten hos olika personer att utgöra större eller mindre arrende, och deraf följande svårighet att bedömma spekulanternas olika förmåga, så är det i sanning iogalunda denna personliga förmåge, som bör komma under pröfniog, utan förmågan hos jorden att lemna afkastning och derefter utgöra arrende. Den väld slutligen eller misstankan derom, hvarföre bostäljsdirektionerne sägas kunna blifva blottställd3, derest optionsrätten emellan flera likbjudande blef ät dem öfverlåten, bar icke blifvit öfverklagad vid utAA ra 8 I I haha enaen i tkåna der —-— ÖS An AM en p— -— bt -—AM RR ÅA fH mm Mm AA -— ——-— PA a BM DI Jr