— Far, — far, ropade gossen, ack så vackr: bär der är innanför glasrutan! Ja — se — söt: far, gif mig ett bärl — Nej, — nej, det törs jag inte, det är patro nens. — Nej min lilla gosse, det törs jag inte. — Kära far, ack gil mig ett bär, der är si fullt ända opp till taket. — Nej, nej, — jag kan iate, svarade failrer och återtog sitt arbete med ilver; ty det svec i honom, att ej kunna gifva sitt enda bara er wvindrufva. — Far! far, gif mig ett bär, bara ett! bad gosen, som ej fattade att en skulle ega så mycke och en annan intet, — barsa ett, far! — Nå låt gå då! sade Matts, och kastade spaden, — du liillstackare har frusit och svulti för min skull, — lit gå! Han skyndade in i vin: kasten och bröt af en liten klase, som han lem. nade gossen. Det skulle varit en glädje att se, huru glad gossen ble. Han började springa och dansa i för. tjusning, och vågade ej en gång smaka drufvorna för att ej för snart göra ända på sin glidje. I detsamma kommer löjtnanten Julius, i säll skap med mamsell Juliana, spatserande ned ål gången. Nåhb, på min ära är det icke Matts — ha, ha, ha — det är han, min nådiga, som äs föreställd på den der andra t:fln; det var nemligen han, som tog reda på min lilla person der der vinterqvällen. — God dag, Malts, bur är det med dig? — Guöbevara löjtnanten, rätt väl till helsin men så är det ej med hustru och barn, svarade Matts och bugade sig. — Jaså, du är gift och har barn, det är ju er stor lycka, som skalderna försikra. — Är det din hustru? — Ja, nådig löjtnant. — Och ditt barn? — Ja, rådig löjtnant. — Nå, bar du något att lefva af? — Nej, gudnåz. — Och nu berättade Malus sin olycka och bad löjtnanten om inatercessior. Löjtnanten afhörde honom utan uppmärksamhet,.och då slutligen han kom med sin begäran, afbröts han af löjtnanten: Kära du, en hvar får