— Far, — far, ropade gossen, ack så vackr:
bär der är innanför glasrutan! Ja — se — söt:
far, gif mig ett bärl
— Nej, — nej, det törs jag inte, det är patro
nens. — Nej min lilla gosse, det törs jag inte.
— Kära far, ack gil mig ett bär, der är si
fullt ända opp till taket.
— Nej, nej, — jag kan iate, svarade failrer
och återtog sitt arbete med ilver; ty det svec
i honom, att ej kunna gifva sitt enda bara er
wvindrufva.
— Far! far, gif mig ett bär, bara ett! bad go-
sen, som ej fattade att en skulle ega så mycke
och en annan intet, — barsa ett, far!
— Nå låt gå då! sade Matts, och kastade
spaden, — du liillstackare har frusit och svulti
för min skull, — lit gå! Han skyndade in i vin:
kasten och bröt af en liten klase, som han lem.
nade gossen.
Det skulle varit en glädje att se, huru glad
gossen ble. Han började springa och dansa i för.
tjusning, och vågade ej en gång smaka drufvorna
för att ej för snart göra ända på sin glidje.
I detsamma kommer löjtnanten Julius, i säll
skap med mamsell Juliana, spatserande ned ål
gången. Nåhb, på min ära är det icke Matts —
ha, ha, ha — det är han, min nådiga, som äs
föreställd på den der andra t:fln; det var nem-
ligen han, som tog reda på min lilla person der
der vinterqvällen.
— God dag, Malts, bur är det med dig?
— Guöbevara löjtnanten, rätt väl till helsin
men så är det ej med hustru och barn, svarade
Matts och bugade sig.
— Jaså, du är gift och har barn, det är ju er
stor lycka, som skalderna försikra. — Är det din
hustru?
— Ja, nådig löjtnant.
— Och ditt barn?
— Ja, rådig löjtnant.
— Nå, bar du något att lefva af?
— Nej, gudnåz. — Och nu berättade Malus
sin olycka och bad löjtnanten om inatercessior.
Löjtnanten afhörde honom utan uppmärksam-
het,.och då slutligen han kom med sin begäran,
afbröts han af löjtnanten: Kära du, en hvar får