BE
serna hälften kunde vara nog, och aldrig hör jag
innat än det der pipet om de stackars barnena
— nåh tror du att milan är betald med din un-
se? — nog al — pecka dig — vi skola e till,
vi skola väl hitta dig.
Iaspektor Klämsten var en sifferkarl och
tänkte aldrig på något annat än sina penningar.
Det var en lång mager man, med buskiza ögon-
bryn, b!ek och gallsjuk; han brukade aldrig med-
dela sig med någon, utan med några favoriter,
som voro honom bebjalpliga, antingen i hin: egna
små sffirer, eller också för att bira sqvaller om
busfolket. Inspektoren var derför ej särdeles äl-
skad; men patron ansåg honom som Necker Na-
poleon, för en ,södvändig mar,, och detta gjorde
att patronen trodde sin inspektor vara duglig och
nitisk i samma mån som han var hatad. Denna
åsigt är ofta nog den vanliga hos egendowsherrer,
som så hastigt låta inbilla sig, att folket hatar
inspektoren derföra att ban är nitisk för sin herres
bästa. Imedlertid kan en egendom skötas och skö-
tas väl utan förtryck eller orättvisa, utan hat
och utan afund; men inspektorens person blir
då ej så interessant och herrn sjelf får icke heller
tillfälle att hvarken taga bonoru eller folket i sitt
höga beskydd, då de å alla gdor äro nöjda. Pa-
tron Gottfridsson hade den svazheten att vilja
spela beskyddare och råkade således att göra all-
deles tvärtom hvad han bort, han beskyddade
inspektoren mot fotket, i stället att göra mot-
satsen. .
Matts gick, — hela hans framtid var förstörd.
NI.
VINKASTEN.
Det var ej utan att mamsel!l Julisna Trallan-
der, dotter till sflidne kaptenen Jeremias Trallan-
der på Hutlösa och hans efterlemnade hustru, de!
var ej utan att hon bade sina swå uträkninagar
på löjtnanten. Hon hade också skäl till denna
förhoppning, emed:n hon var det enda fruntimmer
i socken som kunde tala franska och som kände den
sköna litteraturen. Också varzde det ej länge
förrän tidningen i närmaste stad tyllde sin föl-
jetong med en lång berättelse om en ädel Svensk:
uppstigande på Aetns, en noggran beskrifning om