RESOR AKS CNN RO
—L AA 0000—— 2
rade Matts, som nu återvunnit sitt själs lugn —
men milan, Anna; hur har det gått med milar?
Med dessa ord skyndade han derifrån, och
hann snart åter till milan; den hade brunnit ut,
en glödande kolhög låg på platsen, hela milan var
förstörd.
Matts stadnade förskräckt ett stycke från stäl-
tet. En uppbrunnen kolmila är för en kolare det-
samma som en förstörd framtid; ban hade åter-
funnit sin gosse — och blifvit tiggare på sam-
ma natt.
På brukskontoret vid Medinge, en rödmålad
byggning som låg vid sjelfva strömmen, satt da-
gen derpå, efter gammal vana, inspektor Kläm-
sten med tre sina bokhållare; det var postdag och
inspektoren vid dåligt humör, då ban stördes.
Matts träder in på kontoret.
— Hvad är det nu igen, sade inspektoren snä-
sigt, — hvad vill du? Jag her inte tid. — något
vuttag får du inte, du står på rest.
— Nådig inspektor, sade Matts, det har händt
en svår olycka i natt.
— Hvad då för f-n?
— Jo6, min lilla gosse gick vill i skogen.
— Jaså, yttrade inspektoren, och fortfor lugnt
alt skrifva.
— Är han borta än? .
— Nej, Gudi Iof! vi fi2go rält på bonom.
— Jaså; nåh bvad är då att stå här och prata
om? utfor inspektoren med hett. .
— Jo, ser nådig inspektoren, medan jag var
borta, så var der ingen som såg efter milan.
— Och du sprang från kolmilan, du? återtog
inspektoren — nåh det var vackert; patrons bä-
sta mila ... nåh ...
— Jo, milsn hade fått lufthål och nir jag kom,
var bon nedbrunnen.
— Jaså ... jaså din skurk, är det så, patrens
mila är uppbrunnen — nåh det skall jag under-
söka — kom. ihåg, Matts, att jag icke lägger fin-
ger emellan med lata kanaljer, som inte sköta sitt.
— Men min lilla gosse — yttrade Matts ur-
-äktande.
— Hvad f-n har bruket för nytta af dina un-
garl — här är så godt om ungar på bruket, at!