nalfslummer, emedan bon lefver ett drömlif —
hos den härdige, den råa mannen sofver den lugat;
men då hon vaknar, springer bon upp i hela
kraften af sin rätta friskhet; bon är en känsla,
som ilar genom märg och ber, och icke endast
linter öfver pannan eller speglar sig i några tårar.
Matts var en af dessa naturbarn, hvars känslor
cke litt kunde väckas, men som, då de en gång
vaknade, verkade på honom med ett oemotstånd-
ligt våld; han besinnade sig således icke ett ögon-
blies, utan skyndade bort med sin hustru, utan
att veta hvartut de skulle söka: barnet.
Si irrade de begge hela natten i skozen, som
genljudade af deras rop; men allt var tyst; först
mot morgonen hörde de då och då ett lite, de
lyssnade; men det var blott ea fozel, som bör-
jade sin sårg eller som klagade i toppen af nå-
got träd. .
Först inpå förmiddagen iterfingo de sitt barn.
som oskadadt och muntert satt i ett busksnår
och lekte med en hop tallkottar.
— Gud ske lof och tack! ropade begge på en
gång, när barnet kom emot dem, gladt och mun-
tert, och ej syntes skadadt af kölden.
— Gud har underligt frälst dig, li!la Anders,
snyftade modren.
— Gud ske tack och loft yttrade fadren och
sammanknäppte sina händer.
— Har du frusit mycket, du lilla stackire?
frågade modren och tryckte de små rödfrusna
fingrarna mellan sina händer.
— Nej, men ... mor .. sade gossen (ban var
fyra år gammal), nej men; jag började att frysa,
då det blet mörkt; men så kröp jag in 1 en backe
och det började snöa fram på-nalten.
— Ja, det var sinnt, det har snöat i natt,
inföll fadrez; — ty ingen af dem hade märkt det
täta snöfalet, som kommit på natten.
— Och då det började snöa, sade barnet, så
kom der en liten Guds engel till mig och svepte
kring mig sina vingar — och så sof jag så godt,
ända tills nu, då j far ropade — då vaknade
jag och den lilla Guls engela var borta.
— Ser du Maits, yttrade hustrun, barnet har
varit under en engels vingar.
— Åh nej, Anna, han har drömt bara, — sva