DEN HAMNDGIRIGE).
EN SANNSAGA AF ONKEL ADAM.
Al.
EN VINTERQVÄLL.
Långt bort på bruksskosarne, på en liten plan
omgifven af täta skogen och klippor, stol en kol-
mila, som i vinterqvällen upplyste den trånga
kretsen mellan tallarne med ewt eldrödt sken,
som uaderligt bröt af mot den hvita snön och
den djupa skuggan, som inneslöt det hela; nära
derinvid stod en liten riskoja och derinne hördes
en menniska sjunga en psalm.
Sången tystnade emellanåt och då utkom man-
ner, som kunde vara omkring trettio år gammal,
en stark gestalt, hvars ansigte, fastän svart af kol
och sot, dock uttryckte någonting godt och något
som ingaf förtroende; han gjorde en vandring om-
kring milan, ste3 upp på trappstocken och till-
stampade jorden, så att milan ej skul!e komma i
brand. Det var Matts, som i afton för jemnt
tjugu år sedan hade räddat patronens son från
döden: Hastist hördes ett långt utdraget poh! in
ifrån skogen, och Matts stadnade lyssnande; pob!
poh! ljudade det i skogen. — Det mitte var:
Arm — sade ban vid sig sjelf och svarade åter
pohl hitåt! Jag undrar bvad som står på så här
sent; det är öfver en j:rndel, hem ifrån torpe.
Ändtligen skymtade ban någonting röra sig i skozs-
brynet, och ropade: År det du, Annal -
— Ja, ja — käre Matts, har du sett till gos-
sen? är han hos dig?
— Gossen? nej, är han bart:?
— Ja, ja — sade bustrun, i förtviflin vridan
de händerna; då är han pvil i skozer; herr
Guil gossen fryser ibjel i natt; kom Matts, lå
milan vara, vi skola söka! -
Hos den obildade ör känslan ännu ett skarp
slipadt svärd, som i det längsta göms i skidan —
hos den öfverbildade åter är den en florett, som
ej behöiver någon sådan och med hvilken mar
leker hvarje dag. Vek, domesticerad, slapp, me:
retlig är känslan hos den veklige; hon vaknar vic
hvarje knäppning, emedan hennes tillvaro är e
) Be ÅA. B. JM 250,