DEN HÄMNDGIRIGE. EN SANNSAGA AF ONKEL ADAM. I. EN MÅLNING BLOTT. Ea nordisk vinterqväll, se huru stjernorna blin ka deruppe i det svartblå eviga rummet och vin. tergat:n, )I:k en flod af silfvervågor, böjer sig öt ver bimmelen, derborta öfver det mörka skozsbry net strålar något glänsande hvitt, liksom pelarra der som än höja än sänka sig, det är ett norr sker, och der ute på jön skymtar man en mäng kroklinier på spegelytan, detär vin!ervigarne, soo löpa in ifrån sjön och gömma sig iskozarne. De nere i dalen ligger ett stort hvitt hus, alla fön starna glindr2 och glänsa, och då och då för vin den orediga ljud, afbrutna armonier och en oc! annan skörande piceolaton ta. ct lyssnande öra! Men lingre ned mot ån ligger åter en rad lig byggnader, som också äro upplysta af ett stark sken, och hela qvastar af gnistor flyga ur skor stenarne och segla med vinddraget och slockt först ute öfver sjön, — det är en rad smedjo och dova hammarslag höras derifrån. Det hela erbjuder en skön anblick. Detär Me dinge bruk, Den r:ke brukspatronen Gottfridsson hade jus denna qvill en fet, för att fira sin con löjtran tens hemtomst från FPalien, der han vistats ifle ra år. Den sköna salen, der allt var så rikt oc så briljant, upplystes af sina kristallkronor, 509 om den varit uppfylld af ett trop::kt solsken, oc tropiska vexter prunkade i hvarje föastersny: och mer än en JE hiopisk Calla gungade sitt hvi ta segel i det höga rummet, och mer än en Pas