DEN HÄMNDGIRIGE.
EN SANNSAGA AF ONKEL ADAM.
I.
EN MÅLNING BLOTT.
Ea nordisk vinterqväll, se huru stjernorna blin
ka deruppe i det svartblå eviga rummet och vin.
tergat:n, )I:k en flod af silfvervågor, böjer sig öt
ver bimmelen, derborta öfver det mörka skozsbry
net strålar något glänsande hvitt, liksom pelarra
der som än höja än sänka sig, det är ett norr
sker, och der ute på jön skymtar man en mäng
kroklinier på spegelytan, detär vin!ervigarne, soo
löpa in ifrån sjön och gömma sig iskozarne. De
nere i dalen ligger ett stort hvitt hus, alla fön
starna glindr2 och glänsa, och då och då för vin
den orediga ljud, afbrutna armonier och en oc!
annan skörande piceolaton ta. ct lyssnande öra!
Men lingre ned mot ån ligger åter en rad lig
byggnader, som också äro upplysta af ett stark
sken, och hela qvastar af gnistor flyga ur skor
stenarne och segla med vinddraget och slockt
först ute öfver sjön, — det är en rad smedjo
och dova hammarslag höras derifrån.
Det hela erbjuder en skön anblick. Detär Me
dinge bruk,
Den r:ke brukspatronen Gottfridsson hade jus
denna qvill en fet, för att fira sin con löjtran
tens hemtomst från FPalien, der han vistats ifle
ra år. Den sköna salen, der allt var så rikt oc
så briljant, upplystes af sina kristallkronor, 509
om den varit uppfylld af ett trop::kt solsken, oc
tropiska vexter prunkade i hvarje föastersny:
och mer än en JE hiopisk Calla gungade sitt hvi
ta segel i det höga rummet, och mer än en Pas