Hvem tror på dig? du har ju längesedan
Oss visat djupet af din vackra själ,
Ditt hjertas fatabur vi känna redan,
Der frid och klarhet icke finns, emedan
Det enda som du sökt — är enskildt väl.
Så blicka kring dig; ej åt ärans höjder,
Till hamnbustorgen, till ditt rätta folk.
Der reda sig till dans vanfrejdens fröjder,
Och du, Kang Lars! är lagets glädjetolk.
Du är ej glad, ty hämnden bågen spänner
Emot ditt bröst till välförtjent förderf,
Du är ej lugn, ty folket pu dig känner,
De sämsta Svenskar äro dina vänner,
De bästa hata dig i dina värf.
En kung, som du, nu mer, än förr, behöfver,
Att vädja till sin hop; du står ej mer
Ditt folk, hamnbusarne, en hårsmån öfver,
I oförskämdhet du ej vika ger.
Med det du måste stå och måste falla
Dess föresyn och skam på samma gång.
I din person du dem förnedrar alla;
För din skul! lagen icke får befalla,
Och i dih röst hörs en marseljersång.
Två furstar främst i svinpels-kunga-rader
Regeringssjukans vishet vecklat ut.
De skritva flitigt uti tidningsbladen,
Och bvar de synas, der tar endrägt slut.
Se, hur Notenius vet behandla prester,
Ty hans dumstighet, den räcker till.
Kung Lars! när prenumerationen rester,
Du vet hvar den skall fås; att den som fäster
Sia sak vid hopens — gör just hvad han vill.
Det går en lögn och sqvallrar kring i riket
Med Aftonbladet tiden högvis är.
Hör, ifrån tidniogsspalter kommer skriket
Och sjelfviskhetens bot det innebär,
Låt det få vara, högljudt eller sakta,
På egenkärlek dina luftslott bygg.
Det bättre folzets varningar förakta,
Låt pöbeln få omkring dia tbron uppvakta,
Och svep, belt stolt, drottpelsen om din rygg.
Jag ser en syn: in i sitt nedan träder
Din framtid, Lars! klädd i ett mögligt grönt;
Och en och hvar den tragedien gläder,
När du den död, som du förtjent, har rönt.
En fallen engel står bredvid och myser,
På skådespelet ser och hviskar ömt:
Jag någon oro för min Lasse hyser,
glans ej mer nedgångna stjernan lyser,
Nu har han fått den lön, som knappt han drömt.
NIGRANO,