KANE SERENA ES -— — Vår nådiga fru sjunger aldrig, svarade karlen, torrt. Mea jag hörde ju sjungas i går afton, ropade jag. . Det må vara; men j:g vet icke hvem som sjungit,, genmälde ban i samra stråfva tor. Af honom kunde jag således ingenting få veta. Nå, nå, jag skall om några dagar komma tillb-ka, kanske torde jag då kunna träffa dia herre,, yttrade jag. Det kan väl vara,, svarade den gamle räfven, och gick sin väg, utan att kunna förmås till emottagande af en siifverdaler, som jag ville påtruga honom i deickspenningar — någonting alldeles oerhördt i detta land, hvarest tjenstfolket annars äro så snåla eiter penningar. : Jag befallde, att hästarne skulle sadl!as och ledes efter mig, då jag gick till fots, för att uppsöka vår gamle krigskamrat, Clausen. I honom fann jag en äkta redlig tyck. Jag bad honom för mig upprepa hvad han, dagen förut, bade berättat för mina soldater samt gifva mig några upplysningar angående godsegaren och hans familj, samt den damen, som hade sjungit så vackert. vAck, det är vår foördna matmor,, svarade han. Huru ska!l jag det förstå? ,Jo, för ungefär halftannat år sedan dog vår förre husbonde, en god och rättskaffens man, hvilken af alla sina underhafvande älskades och vördades som en far. Och med rätta älskades ban och är evigt saknad, ty han lät bygga åt oss alla de nyg2, vackra husen, som ni bär ser, gal oss efter många dagsverken och understödde de lfattiga. Men vid hans död blef allting plötsligen