KANE SERENA
ES -— —
Vår nådiga fru sjunger aldrig, svarade kar-
len, torrt.
Mea jag hörde ju sjungas i går afton, ro-
pade jag. .
Det må vara; men j:g vet icke hvem som
sjungit,, genmälde ban i samra stråfva tor.
Af honom kunde jag således ingenting få veta.
Nå, nå, jag skall om några dagar komma till-
b-ka, kanske torde jag då kunna träffa dia herre,,
yttrade jag.
Det kan väl vara,, svarade den gamle räfven,
och gick sin väg, utan att kunna förmås till
emottagande af en siifverdaler, som jag ville på-
truga honom i deickspenningar — någonting all-
deles oerhördt i detta land, hvarest tjenstfolket
annars äro så snåla eiter penningar. :
Jag befallde, att hästarne skulle sadl!as och le-
des efter mig, då jag gick till fots, för att upp-
söka vår gamle krigskamrat, Clausen.
I honom fann jag en äkta redlig tyck.
Jag bad honom för mig upprepa hvad han, da-
gen förut, bade berättat för mina soldater samt
gifva mig några upplysningar angående godsegaren
och hans familj, samt den damen, som hade sjun-
git så vackert.
vAck, det är vår foördna matmor,, svarade han.
Huru ska!l jag det förstå?
,Jo, för ungefär halftannat år sedan dog vår
förre husbonde, en god och rättskaffens man,
hvilken af alla sina underhafvande älskades och
vördades som en far. Och med rätta älskades
ban och är evigt saknad, ty han lät bygga åt oss
alla de nyg2, vackra husen, som ni bär ser, gal
oss efter många dagsverken och understödde de
lfattiga. Men vid hans död blef allting plötsligen