I NR —— Skulle jag ropa hennes namn? Omöjligt! det gick ej an. Att genom en liten visa, sjungen på hennes modersmål, ge mig tillkänna som en gammal bekant — dertill dugde ej min röst numera, Ändiligen rådde förnuftet mig att låta saken vara intill nästa morgon. Jag vandrade tillbaka till mitt sofrum, men kunde på hela natten ej få en blund i ögonen, ty tanken på Isabella sysselsatte mig oupphörligen. Då morgonen ändtligen: nalkades, examinerade jag genast mina båda hussarer, om de tilläfventyrs hade utforskat något. Hvad de berättade, lönade väl mödan att höra. Af gårdens tjenstefolk, sade de, var ej möjligt att få ett ord om något, som angick deras herrskap. De båda trogna krigsbussarne hade således begifvit sig till en krog i grannskapet, hvarest de, af en lycklig händelse, hade träffat på en a! sina fordna kamrater, med namnet Clausen, hvilken för trenne år sedan. hade kommit ifrån regementet såsom invalid. Denne hade berättat, att slottsherrn varit frånvarande öfver tre månader, och att har, såsom det förmodades, vistades i Polen. Men att han icke tjenade vid armeen, kunde man sluta deraf, att han som oftast kom hem på en eller ett par dagar och sedan åter ior bort Den gamle betjenten, som kom in med frukost afbröt nu milt samtal med hussarerne. pKan jag i dag få tala med din matmor?p frå gade jag Nej; hon är mycket sjuk,, erhöll jag till svar Nå, men när man orkar sjunga, så är ma åtminstone icke dödssjuk,, yttrade jag, skrattande