I
NR ——
Skulle jag ropa hennes namn?
Omöjligt! det gick ej an.
Att genom en liten visa, sjungen på hennes
modersmål, ge mig tillkänna som en gammal be-
kant — dertill dugde ej min röst numera,
Ändiligen rådde förnuftet mig att låta saken
vara intill nästa morgon.
Jag vandrade tillbaka till mitt sofrum, men
kunde på hela natten ej få en blund i ögonen,
ty tanken på Isabella sysselsatte mig oupphörligen.
Då morgonen ändtligen: nalkades, examinerade
jag genast mina båda hussarer, om de tilläfven-
tyrs hade utforskat något.
Hvad de berättade, lönade väl mödan att höra.
Af gårdens tjenstefolk, sade de, var ej möjligt
att få ett ord om något, som angick deras herr-
skap. De båda trogna krigsbussarne hade således
begifvit sig till en krog i grannskapet, hvarest
de, af en lycklig händelse, hade träffat på en a!
sina fordna kamrater, med namnet Clausen, hvil-
ken för trenne år sedan. hade kommit ifrån re-
gementet såsom invalid. Denne hade berättat,
att slottsherrn varit frånvarande öfver tre måna-
der, och att har, såsom det förmodades, vistades
i Polen.
Men att han icke tjenade vid armeen, kunde
man sluta deraf, att han som oftast kom hem på
en eller ett par dagar och sedan åter ior bort
Den gamle betjenten, som kom in med frukost
afbröt nu milt samtal med hussarerne.
pKan jag i dag få tala med din matmor?p frå
gade jag
Nej; hon är mycket sjuk,, erhöll jag till svar
Nå, men när man orkar sjunga, så är ma
åtminstone icke dödssjuk,, yttrade jag, skrattande