likväl röttvisligen anmärka, att herr v. Schantz icke veterligen haft någon egen förmögenhet att uppoffra, och alt hans appointemang, som generalkonsul, ingalunda kunde anses otillräckligt. — Det är rätt roligt att se den generade stälning hvaruti de stationära publicisterne, iikasom hela det partiet, för närvarande befiona sig, när det gäller att bedöma regeringens och visse embetsmäns förhållande till hvarandra. I synnerhet är det intressant att i detta afseende betrakta Den Konstitutionelles beteende i anledning af kammarrättsrådet Sandströms utvämning till landshöfding i Jemtland. Hr Johansson, som nu dirigerar Den Konstitutionelie, ordade för några år sedan i Argus ganska ampelt till försvar för franska ministeren, när denne bade afsatt ett par embetsmän, hvilka dock ej innehade förtroendeposter, för det de yttrat sig i deputeridekaramaren emot ett regeringsförslag. Nu deremot har det hos oss inträffat, icke att mnågon blifvit afsatt, men att en embetsman, som jemvwäl är riksdagsman, blifvit förbigången vid utnämningen till en syssla, som han varit förordnad att sköta, och att en annan likaså bliivit förbigången vid en hofuträmning, samt att detta skett i samma veifva eller kort efter seden de yttrat sig emot regeringens mening i ett par vigtigare riksdagsfrågor. Om desse ledamöter bede tillbört den liberala fraktionen och deremot de förslag, öfver hvilka de yttrat sig, hade haft en konservativ eller reaktionär tendens, så kan man nog taga för temligen afzjordt, att Den Konstitutionelle hade varit alldeles förtjust öfver hvad som inträffst. Men nu är förhållandet tvärtom, och derföre utgjuter herr Johansson några halqväfda suckar, utan att likväl våga gifva fullkomnigt luft åt sin klagan, samt går tillika, såsom katten kring bet gröt, för att få fram bvad han vill säga, utan att ändock stöta för mycket på patrull Efter sin gamla vana börjar han bärvid att uppställa en helt annan premiss än den verkliga, för att derifrån komma till den slutsats han önskar. Han börjar att godhetsfulit medgifva, att ingen tvist kan uppstå om regeringens befogenhet ati endtlediga innehafvare af förtroerndeembeten, emedan denna befogenhet är i grundlagen uttryckligen medgifven; men frågar likvål om det är billigt och klokt, att regeringen i närvarande tidpunkt begagnar detta prerogativ., Han medgifver såsom en riktig fordran, att emellan regeringen och dess högre organer bör fianas harmoni i afseende på styrelsesystemet och att det utmärker anarki i styrelsen, om en strid emellan regeringen och de högre furktiovärerne eger rum inom representationen, i afseende på sådana vitala frågor, som just bestämma styrelsens system; men menar tillika på, att nåvot sådant icke inträffat ji afce ende på de fall, i hvilka advokatfiskalen Printzensköld yttrat sig i opposition mot regeringen. Huru förbåller det sig pu härmed i sjelfva verket? Först bör anmärkas, hvad vi tro numera vara temligen tillförlitligt bekant, att kammearrättsrådet Sandströms utnärmring till Jandshöfding var beslutad redan innan herr Prin!zensköld någon gång hade yttrat sig på riksdagen, ehuru det väl är möjligt att deona utnämning påskyndades och kom just åpropos efier ett par yttranden af den sistnämnde, som väckte mycket vppseende för deras opposition mot regeringen. Ar detta grundadt, så fioser man, att nästan hela förutsättningen till D. K:s artikel försvinner. Men vi vilje äfven antaga, att så icke hade varit fallet, utan att herr P. blifvit förbigången just till följd af sins tillgöranden såsom riksdagsmar. Återstår då at se huruvida icke just det fall, som D. K. sjei antager såsom tillräcklig anledning för att undanrödja den omtalta anarkien, inom styrelsen, här vid egt rum. Den första vigtigare fråga, hvari regeringen upp trädde med förklaring af ett system, var utitull frågan. I detta ämne ankom en Kongl. proposi tion, hvari Kongl. Maj:t uttryckte den önskan att så få förändringar som möjagt måtte vid den na riksdag göras i tulltaxan, och chefen för civil departeroentet, herr Fåhigeus, utvecklade ytterli gare motiverna till denna proposition. Under de; diskussion, som föregick remissen deraf, uppträdde likväl herr Printzensköld såsom förfåktare af öka de prohibitioner, d. v. s. han yttrade sig emo sjelfva systemet, eburu det väl hade tillhört bo nom, sisom förtroendeembetsman, att antinge tiga, eller inskränka sig på sin höjd till någon de taljanmärkning, som kunnat erfordras till upplys ning för styrelsen. Den andra vigtiga frågan, i bvilken regeringen Iedamöter genom en af statsråderne, friherre Nor denfalk, 2fsåfvo en förklariog om sitt system, va uti representationsfrågan, öfver hvilken Konungen rådgifvare tillkönnagåfvo, att de ämnade iakttag a tor ARh Ska mat oo egen. föl lara d