Af hela denna obyggliga scen förstod jag in-
sentiog mer, än stt dolkstynget varit mig ämnadt,
och att en annan fått blöda i mitt ställe. Men
hvem den främmande varit, som i så läglig tid
för mig kom mig i förväg, det var och förblef en
gåto. Att besinna mig länge, var dock icke råd-
ligt. Jag gaf mina soldater det öfverenskomna
tecknet och de framträdde. S:kta togo vi den
mördade, buro honom ut ur trädgirlen, tillslöto
försigtigt porten och förde liket till närssta vakt,
bvarest vi föregåfvo alt vi fucrit det på gatsn.
Ea af soldaterne hemtade regimentsläkaren, me-
dan vi andre togo kappan af dea sårade och öpp-
nade rock och vest, för att betrakta det blödande
såret.
Likeren kom, undersökte såret, skakade på buf-
vudet och yttrade: Hir är ingeating att göra; all
hjelp är ute; dolken har tröff.t bjertat.
Tusen gissningar trängde sig inpå mig, men
blefvo alla förkastade. Jag kunde omöjligen gissa
bvem den varit, som i mitt ställe erhåll.t döds-
stöten. Imedlertid var jag i roycken strid med
mig sjelf hur jag skulle bete mig. Berättade jag
bändelsen sanningsenligt och troget, så kunde jag
ju bringa min älskade Issbella i största förlögen-
het. Det var hvad jag icke ville, ehuru jag ger-
na unnat mördaren sitt välförtjenta straff.
Ändtligen var mitt beslut fattidt. Hoz mina
tre trogna soldater inskärpte jag noga den lexan,
art de skulle säga sig ha funnit liket under en
cattlig patrull. Vakten visste icke heller annat,
och då ingen annan än jag kunde tala landets
språk, var jag säker att ej blifva motsagd.
En så lydande rapport ingick nu till Alkalden,