NE RR —— ER ———L AA Den stackars Isabella hade visst varit sjuk, ty brefvet var skrifvet med darrande band. Äfven märkte jag några :pår efter tårar. Ingen var dock lyckligare än jag, ty nu skulle jag ju få tala vid henne. Med en häftig älskares bela otålighet afvaktade jag den efterlängtade timman. Men ionan natten kom, såg jag dock den tillbedda på ealtenen. Ion såg verkligen ganska lidande ut. Hennes by var blek och ögonen röderåna. Hon kastade på mig en smärtfull blick, beledsagad af en sakta skakning på hufvudet. Omöjligen kunde jag gissa hvad allt detta skuilie betyda. — Skulle jag då alls icke komma? Till råga på allt erhöll jag samma afton ett bre, hvilket hade, af en gosse, blifvit lemnadt till min-uppassare. I detta bref antyddes jig att icke komma om natten, emedan jag icke då skulle bli emottagen. Handstilen var icke Isabellas; den tycktes snarare vara en något förvänd karlstil. Jog kunde i sanning icke begripa huru det hängde tillsammans. I alla hände!ser och under alla vilkor går du dock dit, sade jag till mig sjelf. Kärleken, jemte hoppet att vara vid milt så länge efterlängtade mål, öfvervunno hvarje förnuftskäl. Med den mest brinnande lingtan afvaktade -jag midnattstimmar. j Beväpnad med två pistoler i bältet, en hvass jaztknif vid sidan och till yttermera visso en dolk i bröstfickan, begaf jag roig åstad, åtföljd af tre trogna soldater, hvilka erhöllo befallning att ej lemna mig ur ögnasigte och att vara tillbands vid första rop. Klockan var nära tolf då jag stennade vid den anvista porten.