NE RR —— ER ———L AA
Den stackars Isabella hade visst varit sjuk, ty
brefvet var skrifvet med darrande band. Äfven
märkte jag några :pår efter tårar.
Ingen var dock lyckligare än jag, ty nu skulle
jag ju få tala vid henne. Med en häftig älskares
bela otålighet afvaktade jag den efterlängtade tim-
man. Men ionan natten kom, såg jag dock den
tillbedda på ealtenen. Ion såg verkligen ganska
lidande ut. Hennes by var blek och ögonen röd-
eråna. Hon kastade på mig en smärtfull blick,
beledsagad af en sakta skakning på hufvudet.
Omöjligen kunde jag gissa hvad allt detta skuil-
ie betyda. — Skulle jag då alls icke komma?
Till råga på allt erhöll jag samma afton ett
bre, hvilket hade, af en gosse, blifvit lemnadt till
min-uppassare. I detta bref antyddes jig att icke
komma om natten, emedan jag icke då skulle bli
emottagen.
Handstilen var icke Isabellas; den tycktes sna-
rare vara en något förvänd karlstil. Jog kunde i
sanning icke begripa huru det hängde tillsammans.
I alla hände!ser och under alla vilkor går du
dock dit, sade jag till mig sjelf. Kärleken, jem-
te hoppet att vara vid milt så länge efterlängta-
de mål, öfvervunno hvarje förnuftskäl. Med den
mest brinnande lingtan afvaktade -jag midnatts-
timmar. j
Beväpnad med två pistoler i bältet, en hvass
jaztknif vid sidan och till yttermera visso en dolk
i bröstfickan, begaf jag roig åstad, åtföljd af tre
trogna soldater, hvilka erhöllo befallning att ej
lemna mig ur ögnasigte och att vara tillbands vid
första rop. Klockan var nära tolf då jag stenna-
de vid den anvista porten.