l varma luftens så metsatta verkningar i de olika
Händerna.
i Hos oss infördes varm luft vid masugnarna äf-
ven på de ställen, der man hade kontraherat sina
tillverkningar för stålmanuakturer tll bestämda
öfverpriser. Lågt ifrån att vara varnade af Eng-
lands misstankar på uppfi ningens duglighet, eller
att lyssna till Tysklands sätt att sköta sina blås-
ningar med varm luft, som rästin alla kröntes
med framgång, äfven i qvalitativt afseende, före-
skrefvo våra embetsmän bruket sf stora formor,
och en drifning af 4 14 ugnsfylining i dygnet.
De praktulla resultat, som de första raska
blåsningarna lemnade, lockade snart till efter-
följd på andrastälep. Man ansåg apparaten ej
kusna ge för mycken värme, och ju mera värme
desto starkaro foråras blästern, desto starkare drif-
ningen, och desto större blef veckotillverkningen
af en produkt, som man kallade tackjern. Att
kolen draga mera malm när bästern är upphet-
tad, faller af sig sjelf; men jemnföres ökningen af
produktion med ökningen al malm per sättning
kol, skulle mar finna, att tillverkningers ökade
mängd icke står i förhållande till den ökade smält-
ningsförmåga kolen visat sig äga af de mera la-
stade sättningarna. M.n må räkna huru man vill,
så står dock den satsen fast, att en sättning for-
drar ett visst minimum af tid, för att i pipan
och framför forman behörigen kunra verkas, oli-
ka för olika malmer. O mnöjlist är derföre, att ens
spproximstivi kuana i ziffror eller med formler
bestämma, huru fort i ailinänhet en sättning bör
drifva. Masugnssångens, formens, slaggens och jer-
20:s förhilianden bestämma detta, och visa om
en raskare elier saktare drifaing erfordras. Bittre
är att drifva något för långsamt än för fort. Det
förra korrigerar sig vanligen till en del sjelft ge-
nom den stigende :temperaturen i pipan; en för
sträng drifniog dearemot försämrar oupphörligen
både gången och produkten, eller, med andra ord,
drifningea måste vara så beskaffad, att beckick-
ningen smälter ledigt, att tackjernet hinner or-
dentligt ekilja sig från slaggea och kolbinda sig,
och att kolen förmå hålla temperaturen tilräck-
fist hög och behörigen utveckla de gasarter, som
för processen äro så väsendtliga.n
Peg. 307: Af ofvananförde uppgifter om blås-
ningarne med vårm luft, då man jemnför drifning
och jernpr ocent, synes, att man genom den starka
dzifningen och för små kolsättningar bestämdt för-
lorat malm, och i ssmma förhållande äfven kol.
Jernförlust vid en blåsning bevisar alltid oordent-
lig gång, oren smältning och ofullzomlig reduk-
tion, och måste derföre lemna ett orent, ojemnt
tackjern. Och den, gom sysselsatt siz med fårsk-
ningen, har nogsamt insett, att stångjernet alltid
ärfver tackjernets fel och brister, ehvad smält-
ningsmethod man än använder. Samma är äfven
förhållandet med kollen vid för stark drifning.
Lomnar man icke åt malmen tillräcklig tid i
smältrummet att der upplösa sig, släppa sitt jern
och låta slaggen bilda sig, så är det gifvet, att
kise!jordea ej hinner skilja sig vid de kroppar,
som den envisast håller bundna och att dessa
medfölja i slaggen, eller om gången är ännu sämre,
nedfalla osmälta i tackjernet och blifva i detsam-
ma till en del inbäddadey.
Författaren anser tackjernets sämre beskaffen-
het vid våra blåsningar, under de sednare åren,
ej böra tillskrifvas bruket af varm luft, men väl
dess oförståndiga begagnande, då den lemnades i
händerna på personer, som derom ej kunde äga
cågra insigter, och anför till bevis höraf flere upp-
iter från de Tyska bergverken, der varm luft
äfven varit använd och lemnat förmånliga resul-
tat, af orsak, att drifningen hos dem varit min-
dre, men hos oss starkare med varm än med
kall luft.
Tyskarne hafva ansett malmen behöfva längre
tid att behörigen verkas framför forman, der den
syrefaltiga varma luften inströmmar, än då luf-
ten kall träff:r kolen i stället. Hos oss deremot,
bar man velat indrifva så mycket mera luft på
samma tid, men icke beräknat, att denna våid-
samma pression skulle öka förbränningen, hasti-
gare förtära kolen, och de tungt lastade sättnin-
garna sålunda beröfvas en del at de behöfliga ko-
len, långt ignan malmen blifvit ordentligen för-
beredd, att i silt rätta skick passera forman, och
framför densamma afskilja jernet och slaggen.n - --
Således långt ifrån att vilja afstyrka bruket af
varm bläster vid våra masugnar, är j:g deremot
öfvertygad, att den i ekonomiskt hänseende är
nyttig, och alldeles icke skadar ståljernets blif-
vande beskaff:nhet, om man blott iakttager:
4:2 att bålla beszickningen så semmansstt, att
den utgör en enkel silicatförening, med ett be-
tydligt överskott af mangan;
2:o att man icke drifver fortare än med kall
luft, då jernet var omtyckt och efterfrågadt, utan
sn:rare långsammare, på det malmen måtte hinna
behörigen verkas af den ru i ringare procent in-
strömmande syrgasen;
3: alt man icke minskar kolsättningarne, så
att de i den vida buken erbjuda den påträngande
målmen ett för tuant, litt genomrasadt, och för
Lo aAa fr a I Raa ss