hvilken genast iustälide sig, tilita med sin skrif-
vare och en läkare. -
Vid alla helgonl ropade domaren förskräckt
då han kastade ögonen på liket, let är ju dok-
tor Manillo, den bäste likere i Sebadella.n
Först då han sade dettas, pminte jag mig hafva
sett det ansigtet en gång förut. Det var den-
samme åldrige msnnen som Isabeila och bennes
duenna hade, på Prado, talat vid, första gången
jag så; den tillbedda flickan.
Liket bortördes nu af spavjorerne, och under-
sökningen inleddes. Dan gick, för mig, littare
än jag i början fruktat; j.g blef väl tillfrågsd och
förhörd, men icke räisstänkt för mordet.
Dristigare nu, sedan jag i mina händer egde en
så stor hemlighet, ilada jag till Issbellas boning
och uppmanade portvaktarn att släppa mig ID,
och alt anmäla mig hos den unsa sennoran, eme-
dan jag hade något högst vistigt alt medela henne.
Hon resto bort i går aftor, svarade den gamle
Cerberus, . .
Du Jjugerl röt jag. Jag skall låta genomsöka
hu et.
;Som ni behager, sennor offizial,, svarade han
teende och slog upp porten. Ni skall dock icke
fiana någon, ty de båda damerna reste i går afton.
EH varihön ?)
,Det vet jag visst icken, svarade den gamle,
ty det böfves icke en tjanare att efterforska hvart
dess herrskap reser.n
Sådant var det besked j;g erhöll. Taga börer,
nga hetelter, inga löften bjälpte. — Jag måsto gå
min väg.
Donna I:abelia var och blef försvunnen.
(Forts. följer.)