flanimande passionen vid anblickön aldet skepp, kvår på Hion nalkas — hvem förmår åfergifva detta me den dramatiska sanning, med den energiska lyftning som m:le Lind denna afton lade i sin sång? me just denna dramatik, denna energi både i komposi tion och föredrag är alltför stor, för att kunna rym mas inom de trånga gränserna af en kopserttillställ ning — den fordrar handliog, scenisk åskådlighet, oci säkert skulle, om Oberon framdeles kommer att gif vas, denna aria såväl som Rezias örige parti biifvi en bland m:ll Linds mest lysande dramatiska triumfer En egen kontrast med den eldige fantasirike We ber gör den beräknande, förståndskalle Meyerbeer En varm, lefvande känsla bor ej uti hans skapelser ehura den någon gårg tillites få vara med, då den e är någon i vägen; men deremot eger han och förstår at fördelaktigt anbringa allt hvad den mest utbredda er farenhet, de grundligaste studier kunna gifva vid han den, och härpå grundar han sina kalkyler, som ehuru ofta af en förvånande djerfhet, merendels sä kert inträffa, Detta är ock förhållandet med tenor cavatizan ur Hugerotterna; den är ganska väl an lagd, och utarbetad med stor sorgfållighet och skick lighet, men detta är också allt, hvad vi kunna säg: om densamma: den som der söker själ, värma, idea litet torde få söka länge, såväl i denna som i en sto; del af Meyerbeers öfriga kompositioner. — Hr Gin ther sjöng cavatinan utmärkt väl, hvilket så mycke mera bör erkännas, som han helt och hållet ur egn: medel bekostade den dervid behöfliga känslan. Exe kutören af det obligata altviolpartiet bör nämnas met baröm för den diskretion, hvarmed han följde sången synnerligast uti dubbelkadensen i 2:dra kupletten. Webers ouvertyr till Earyanthe är en temligen form: lö3 komposition, osktadt alla de geniala ideer, hvara den överflödar. Hösarje afdelning är för sig betrak. tad förträfflig, men sinsemeilan vilja de på intet vi: passa tillsammans, hvilket väl kommer deraf, att mo: tiverna ej hvila på någon sjelfständig grund, utan likasom bilda ett tematiskt register över melodierna i operan, hvilka äro alltför främmande för hvaraårdra inbördes. Ouvertyren utfördes ganska berömligt, hvilket ock Kan:sägas om Tells-ouvertyren af Rossini, som föregick konsertens andra afdelning. — Åfver denna pjes har några intressanta partier, men står, i afseende på både uppfinning och dramatisk mening, långt efter den förutnämnde; för öfrigt äro äfven här de serskilda satserna temligen heterogena, och det hela besväras af atitför mycken längd. De S:ne första satserna. äro väl arbetade, ehuru de sakra lokalfärg; pastoralen är visserligen rätt vacker och man märker att författaren här velat gifva en naturfrisk idyll; men det är ej alpblommor som här dofta, det är pariserparfymer, hvsrom männerna från Uri och Unterwaiden säkerligen hade föga begrepp, och den sista larmsatsen är alltför terroristisk för att leda inbillniogskraften till det fredliga herdefolket, som nödtvunget uppstod för att försvara sin frihet. Dessutom är alitsammass numera så utnött, att det verkligen är hög tid att skrinlägga derna pjes. Mången torde undrat öfver, att de båda förträffliga ouvertyrerna till Sommarnattsdrömmen af Mendelssohn och till Egmont af Baethoven, hvilka förut annonserades, blifvit utbytte mot de båda ofvannämnde mindre betydande, äfvensom att detta ej tillkännagafs förrän på sjelfvå konsertdagen! detta förfarandå vittnar tj om någon synnerlig uppmärksamhet mot allatänheten, och vi anse oss skyldige att nämna, att det icke utgått från konsertgifvaren, utan fastmera tillkommit mot bans vilja. —Uu—