flanimande passionen vid anblickön aldet skepp, kvår
på Hion nalkas — hvem förmår åfergifva detta me
den dramatiska sanning, med den energiska lyftning
som m:le Lind denna afton lade i sin sång? me
just denna dramatik, denna energi både i komposi
tion och föredrag är alltför stor, för att kunna rym
mas inom de trånga gränserna af en kopserttillställ
ning — den fordrar handliog, scenisk åskådlighet, oci
säkert skulle, om Oberon framdeles kommer att gif
vas, denna aria såväl som Rezias örige parti biifvi
en bland m:ll Linds mest lysande dramatiska triumfer
En egen kontrast med den eldige fantasirike We
ber gör den beräknande, förståndskalle Meyerbeer
En varm, lefvande känsla bor ej uti hans skapelser
ehura den någon gårg tillites få vara med, då den e
är någon i vägen; men deremot eger han och förstår at
fördelaktigt anbringa allt hvad den mest utbredda er
farenhet, de grundligaste studier kunna gifva vid han
den, och härpå grundar han sina kalkyler, som
ehuru ofta af en förvånande djerfhet, merendels sä
kert inträffa, Detta är ock förhållandet med tenor
cavatizan ur Hugerotterna; den är ganska väl an
lagd, och utarbetad med stor sorgfållighet och skick
lighet, men detta är också allt, hvad vi kunna säg:
om densamma: den som der söker själ, värma, idea
litet torde få söka länge, såväl i denna som i en sto;
del af Meyerbeers öfriga kompositioner. — Hr Gin
ther sjöng cavatinan utmärkt väl, hvilket så mycke
mera bör erkännas, som han helt och hållet ur egn:
medel bekostade den dervid behöfliga känslan. Exe
kutören af det obligata altviolpartiet bör nämnas met
baröm för den diskretion, hvarmed han följde sången
synnerligast uti dubbelkadensen i 2:dra kupletten.
Webers ouvertyr till Earyanthe är en temligen form:
lö3 komposition, osktadt alla de geniala ideer, hvara
den överflödar. Hösarje afdelning är för sig betrak.
tad förträfflig, men sinsemeilan vilja de på intet vi:
passa tillsammans, hvilket väl kommer deraf, att mo:
tiverna ej hvila på någon sjelfständig grund, utan li-
kasom bilda ett tematiskt register över melodierna i
operan, hvilka äro alltför främmande för hvaraårdra
inbördes. Ouvertyren utfördes ganska berömligt,
hvilket ock Kan:sägas om Tells-ouvertyren af Rossini,
som föregick konsertens andra afdelning. — Åfver
denna pjes har några intressanta partier, men står, i
afseende på både uppfinning och dramatisk mening,
långt efter den förutnämnde; för öfrigt äro äfven här
de serskilda satserna temligen heterogena, och det
hela besväras af atitför mycken längd. De S:ne för-
sta satserna. äro väl arbetade, ehuru de sakra lokal-
färg; pastoralen är visserligen rätt vacker och man
märker att författaren här velat gifva en naturfrisk
idyll; men det är ej alpblommor som här dofta, det
är pariserparfymer, hvsrom männerna från Uri och
Unterwaiden säkerligen hade föga begrepp, och den
sista larmsatsen är alltför terroristisk för att leda in-
billniogskraften till det fredliga herdefolket, som nöd-
tvunget uppstod för att försvara sin frihet. Dessutom
är alitsammass numera så utnött, att det verkligen är
hög tid att skrinlägga derna pjes.
Mången torde undrat öfver, att de båda förträffliga
ouvertyrerna till Sommarnattsdrömmen af Mendelssohn
och till Egmont af Baethoven, hvilka förut annonse-
rades, blifvit utbytte mot de båda ofvannämnde min-
dre betydande, äfvensom att detta ej tillkännagafs förr-
än på sjelfvå konsertdagen! detta förfarandå vittnar
tj om någon synnerlig uppmärksamhet mot allatänhe-
ten, och vi anse oss skyldige att nämna, att det icke
utgått från konsertgifvaren, utan fastmera tillkommit
mot bans vilja. —Uu—