eller mäktat förstöra grundläggningen dertill; ty deras andliga makt var redan för djupt rotfästad; men man sträfvar dock alltsedan att förverkliga ett helt annat system. Man säger sig vilja inrätta ett kristligt samhälle; den förstärkta kristendomen skall leda folket till mera hörsamhet och undergifvenhet, och utrota, jemte all otro, den ömkliga trånaden efter en folkfrihet, emedan det är den, som förledt nationerna till synd och osedlighet, samt affall från gammal tro och trofasthet, till timligt och evigt förderfo. Man smickrar sig med att på de sista fyra åren ha hunnit långt på den nya banan: tid efter annan visar sig dock, på det mest öfverraskande sätt, den oerhörda svårigheten att strida mot ideernas fortgång. Ett ibland de märkligaste vedermälena häraf hade man i Königsberg, i början al denna månad. Universitetet derstädes firade, som bekant är, sin trehundraåriga jubelfest. Konungen sjelf är detta universitets Rektor; han reste också dit, för att vid festen äfven lägga grundstenen till en ny universitetsbyggnad. Med konungen följde äfven ministern för undervisningsärenderna, Hr Eichhorn, för närvarande onekligen den mest opopuläre man i Preussen, fastän icke den mest förtjente af allmänna oviljan; ty han är för ingen del den egentlige ledaren och upphofsmannen till de beslut, som väcka så mycket klagomål och missnöje; han har blott det slemma bestyret att vara förkunnaren och verkställaren af vedervärdiga åtgärder. I vad som hos oss vanligen betecknas med kamarillan, män, sådana som Hrr Thiele, Savigny, Stollberg, Bodeischwinog, Voss och andra, äro långt mera sakre dertill än de egentlige utförarne; men de stå i bakgrunden, medan Hr Eichhorn är bestämd att taga kastanjerna ur elden. Hr Eichhorn hade nu kort förut litit afgå till Königsberg ett förbud mot begagnandet vid undervisningen sf framlidne Skolrådet Dieters Skollärarebibel, emedan dess ianehåll sades strida mot den rätta kristendomens grunder. Dieter var likväl en af hela orten högt förtjent man, hvars åminnelse såsom menniska och lärd, är så helig, som den store Königsber.gerfilosofen Kants ezen. Oviljan emot ministern var deriföre allmän, och när pu He Eiehhborn vid en af högtidligheterna höll ett tal, hvari han b!and annat yttrade, att detta universitet väl hade frambragt många stora män, men äfven många irrbloss, hvilket uppeobart syftade på Kant och Dieter, skallade oförmodadt ett allmänt: Lefvej Kant och Dieterl — Ministern höll äfven en annan harang, hvari ban beklagade att andan vid detta universitet — hvilket onekligen alltid betraktat sig som den yttersta förskansnpingen för TyskJands tankefribet emot nordens barbari — hade råkat på många alvägar, som icke öfverensstämde med den sanna: vetenskapligheten. VWVetenskapen borde väl vara fri, men den borde ej ställa sig emot statens vilja och undergräfva dess grundvalar, det vill siga, att vetenskapen borde ej förkunna några läror, som stodo i strid emot den gällande statsformen, alltsk mot den zbsoluta monarkien,. Detta språk väckte en allmänlig uppståndelse. Universitetets Prorektor, Geheimemedicinalrådet, P;oessorn D:r Burdach, uppstod och sopade åt ministern att han nödgades protestera mot denna åsigt. Allt hvad som här vore gjordt af universitetet, kunde och skulle universitetet äfven försvara. Mon gör ej anspråk på Konungens nåd, utan endast och allenast på rättvisa. IT krigets tider hade man oförskräckt kämpat emot utrikes fiender; nu åter är tiden inne att strida mot invertes fisnder, mot den irbrytande obskurantismen: och denna kamp är en ännu mer helig och ärofull, till hvilken han ock uppfordrade alla vänner och lika tänkande., — Den bifallsförtjusning, som Prorektoros modiga och värdiga svar väckte, uttalade sig följande dagen genom ett högtidligt vwvivat, hvari alla i Königsberg närvarande förenade sig, och hvari till och med Presidenten i Prcovincialkoilegiet jemte många offcerare deltog. När de bifallsbetygande tågade förbi den boning, hvarest Immanuel Kant lefvat och lärt, stadnade de, och ropade, med blottade hbufvuden, äfven ett vivat för den store bortgångnes minne. Dessa tilldragelser i Königsberg, tul hvilka många andra slöto sig, — t. ex. ett tal at den berömde Professorn, Geheimerådet Lobeck vöfver vår tids hemliga jesuitism, gjorde det djupaste intryck. Det berättas att äfven Konungen blef ganska öfverraskad dervid och skall hafva yttrat att han nu nog insåge, att missnöjet icke, efter hvad han hittills trott, inskränkte sig till några få oroliga huvuden; ty värr kunde och måste detta förutsättas, då högre tjenstemin, sisom Presidenter och O:verstar deltagit i hederståget för Burdach; men ingenting skall dock bringa honom från den kosa han valt, eller afhålla honom från att göra hvad han anser bist för det folk, som Gud anförtrott honom. — Sålunda kunna vi ej hoppas någon ändring i regeringssystemet, då dess högste ledare och de tjenare, som mnärmast omgifva honom, äro så genomträngda af föreställvingen att hvad de åsyfta utgör nationens sanna väl, men att allmänna rösten, folkets röst, är en förvillelse, som måste bekämpas och utrotas. Ministern Eichhorn har ansett nödigt att bestrida upptifterna om innehållet af hans Königsbergska tal, dem han förklarar origtigt uppfattade och stympadt återgilna. Die Preussische Al!gemeine Zeitung, regeringens officiella blad, som utgfves under Siatsministerns för utrikes ären-: derna speciella tillsyn, meddelade för några dagar sedan de ministeriella talen, men man har ej något förtroende för deras officiella form, emedan alltför många, närvarande vittnen påstå att de