eller mäktat förstöra grundläggningen dertill; ty
deras andliga makt var redan för djupt rotfästad;
men man sträfvar dock alltsedan att förverkliga
ett helt annat system. Man säger sig vilja inrät-
ta ett kristligt samhälle; den förstärkta kristen-
domen skall leda folket till mera hörsamhet och
undergifvenhet, och utrota, jemte all otro, den
ömkliga trånaden efter en folkfrihet, emedan det
är den, som förledt nationerna till synd och osed-
lighet, samt affall från gammal tro och trofasthet,
till timligt och evigt förderfo. Man smickrar sig
med att på de sista fyra åren ha hunnit långt på
den nya banan: tid efter annan visar sig dock, på
det mest öfverraskande sätt, den oerhörda svårig-
heten att strida mot ideernas fortgång. Ett ibland
de märkligaste vedermälena häraf hade man i
Königsberg, i början al denna månad. Universi-
tetet derstädes firade, som bekant är, sin tre-
hundraåriga jubelfest. Konungen sjelf är detta
universitets Rektor; han reste också dit, för att
vid festen äfven lägga grundstenen till en ny uni-
versitetsbyggnad. Med konungen följde äfven mi-
nistern för undervisningsärenderna, Hr Eichhorn,
för närvarande onekligen den mest opopuläre man
i Preussen, fastän icke den mest förtjente af all-
männa oviljan; ty han är för ingen del den egentlige
ledaren och upphofsmannen till de beslut, som
väcka så mycket klagomål och missnöje; han har
blott det slemma bestyret att vara förkunnaren
och verkställaren af vedervärdiga åtgärder. I vad
som hos oss vanligen betecknas med kamarillan,
män, sådana som Hrr Thiele, Savigny, Stollberg,
Bodeischwinog, Voss och andra, äro långt mera
sakre dertill än de egentlige utförarne; men de
stå i bakgrunden, medan Hr Eichhorn är bestämd
att taga kastanjerna ur elden. Hr Eichhorn hade
nu kort förut litit afgå till Königsberg ett förbud
mot begagnandet vid undervisningen sf framlidne
Skolrådet Dieters Skollärarebibel, emedan dess ia-
nehåll sades strida mot den rätta kristendomens
grunder. Dieter var likväl en af hela orten högt
förtjent man, hvars åminnelse såsom menniska
och lärd, är så helig, som den store Königsber-
.gerfilosofen Kants ezen. Oviljan emot ministern
var deriföre allmän, och när pu He Eiehhborn vid
en af högtidligheterna höll ett tal, hvari han b!and
annat yttrade, att detta universitet väl hade fram-
bragt många stora män, men äfven många irr-
bloss, hvilket uppeobart syftade på Kant och
Dieter, skallade oförmodadt ett allmänt: Lefvej
Kant och Dieterl — Ministern höll äfven en
annan harang, hvari ban beklagade att andan vid
detta universitet — hvilket onekligen alltid betrak-
tat sig som den yttersta förskansnpingen för Tysk-
Jands tankefribet emot nordens barbari — hade rå-
kat på många alvägar, som icke öfverensstämde
med den sanna: vetenskapligheten. VWVetenskapen
borde väl vara fri, men den borde ej ställa sig
emot statens vilja och undergräfva dess grundva-
lar, det vill siga, att vetenskapen borde ej för-
kunna några läror, som stodo i strid emot den
gällande statsformen, alltsk mot den zbsoluta mo-
narkien,. Detta språk väckte en allmänlig upp-
ståndelse. Universitetets Prorektor, Geheimeme-
dicinalrådet, P;oessorn D:r Burdach, uppstod och
sopade åt ministern att han nödgades protestera
mot denna åsigt. Allt hvad som här vore gjordt
af universitetet, kunde och skulle universitetet
äfven försvara. Mon gör ej anspråk på Konun-
gens nåd, utan endast och allenast på rättvisa.
IT krigets tider hade man oförskräckt kämpat emot
utrikes fiender; nu åter är tiden inne att strida
mot invertes fisnder, mot den irbrytande obsku-
rantismen: och denna kamp är en ännu mer he-
lig och ärofull, till hvilken han ock uppfordrade
alla vänner och lika tänkande., — Den bifallsför-
tjusning, som Prorektoros modiga och värdiga
svar väckte, uttalade sig följande dagen genom
ett högtidligt vwvivat, hvari alla i Königsberg när-
varande förenade sig, och hvari till och med
Presidenten i Prcovincialkoilegiet jemte många of-
fcerare deltog. När de bifallsbetygande tågade
förbi den boning, hvarest Immanuel Kant lefvat
och lärt, stadnade de, och ropade, med blottade
hbufvuden, äfven ett vivat för den store bortgång-
nes minne. Dessa tilldragelser i Königsberg, tul
hvilka många andra slöto sig, — t. ex. ett tal at
den berömde Professorn, Geheimerådet Lobeck
vöfver vår tids hemliga jesuitism, gjorde det
djupaste intryck. Det berättas att äfven Konun-
gen blef ganska öfverraskad dervid och skall hafva
yttrat att han nu nog insåge, att missnöjet icke,
efter hvad han hittills trott, inskränkte sig till
några få oroliga huvuden; ty värr kunde och
måste detta förutsättas, då högre tjenstemin, si-
som Presidenter och O:verstar deltagit i heders-
tåget för Burdach; men ingenting skall dock bringa
honom från den kosa han valt, eller afhålla ho-
nom från att göra hvad han anser bist för det
folk, som Gud anförtrott honom. — Sålunda kunna
vi ej hoppas någon ändring i regeringssystemet,
då dess högste ledare och de tjenare, som mnär-
mast omgifva honom, äro så genomträngda af
föreställvingen att hvad de åsyfta utgör nationens
sanna väl, men att allmänna rösten, folkets röst,
är en förvillelse, som måste bekämpas och utro-
tas. Ministern Eichhorn har ansett nödigt att
bestrida upptifterna om innehållet af hans Kö-
nigsbergska tal, dem han förklarar origtigt upp-
fattade och stympadt återgilna. Die Preussische
Al!gemeine Zeitung, regeringens officiella blad, som
utgfves under Siatsministerns för utrikes ären-:
derna speciella tillsyn, meddelade för några dagar
sedan de ministeriella talen, men man har ej nå-
got förtroende för deras officiella form, emedan
alltför många, närvarande vittnen påstå att de