han loordat. Adam Smith, som med si mycken
framgårg hade användt denna method på statshus-
bållnisgens grundläror, hade bevisat, att arbete är på
samma gång uppbof och måttstock af alla de värden,
som utgöra enski!d eller allmän rikedom. Hr Mac
Duffia anmärkte, att denna sanning, riktigt genomförd,
ådsgalade dårskapen och vanmakten af alla de lag-
stiftande konster och upptåg, hvarmed mennisko3äg-
tet blifvit förblindadt, förtryckt och utarmadt, allt-
ifrån alkemi-terne, som ville förvandla alla metaller i
guld. till restriktionisteroe, eom ville jettra arbetet,
för att göra det mera lönande. Det vore ett besyn-
nerligt sammanträffande, att Hr Evans, bredvid sitt
lofotd öfver Lord Bacons bevisningsmethod, lade sin
theori att a-hjelpa fattigdom, icke genom den vanliga
utvägen att lätta dess börda, utan genom det radi-
kala medlet, att afskaffa falligdom. Sådant liknade
andebesvärjning: en konst, visserligen ej hemtad ur
Francis Bacons novum arcanum, utan snarare ur
alkemisten Roger Bacons degel. Det åsyftade att be-
främja fattigdomens spöke genom blotta formen af ka-
balistiska ord, liksom den hedervärde senatorn skulle
föreslå en bill, att ifrån och med den 4 nästkomman-
de Juli fattigiom är, och härmedelst skall vara,
bannlyst ifrån Amerikas Förenta Stater. Fattigdo-
men vore, ty värr, iatet spöke, utan en sorglig och
bitter verklighet, den lagsiiftande besvärjningar lika
litet kusde fördrifva, som Glendower kunde fram-
kalla andarne från djupet. — I aseende på rådet att
pålägga höga taxor och gifva folket medel att betala
dem, anmärkte Hr Mac Duffie, att vi, såsom lagstif-
tare, hade intet alt gifva, och ej kunde frambringa
ett grässtrå eller eit sädeskorp. Denna makt tillhörde,
under Guds välsignelse, menbiskoarbetet, och lsgstift-
ningens stora och enda lagliga föremål vore, att be-
reda folket full frihet för dess arbete och full njut-
ning af arbetets produkt, utan annat afdrag, än som
fordrades för upprätthållandet af en ändamålsenlig sty-
relse. Hr Evans påstod, att höga taxor, genom nå-
gon hemlig verkan, som han ej nöjaktigt förklarat,
begåfvade folket med förmåga icke blott att betala
dessa taxor, u!an ock att stiga från fattigdom till väl-
stånd. Detta vore, utan tvifvel, en högst py och vig-
tig theori: men Hr Mac Duffie ville upptäcka hem-
ligheten. Når Hr Evans talade om att bereda folket
utväg att betala taxor, så mente han de beskyddade
fabrikanterne och deras arbetare, d. v. s. omkring
450,000 menniskor, som erhölle ett årligt premium å
beloppet af deras tillverkningar, hvilket premium er-
jades af landets öfriga 47 millioner invånare, till yt-
terligare stöd för den satsen, att, efter sakernas na-
tur, en regering ej kunde gifva penningar, eller höga
daglöser, eller stora vinster åt en klass af menniskor,
utan att taga ifrån en annan. Det vore ock en ele-
mentarsanning, härledd från sunda förnuftet och men-
niskoslägtets allmänna erfarenhet, att i ett samhälle
det är hvarje medlems fördel att köpa varor, som
skulle kosta honom mera att frambringa, än att köpa.
Till exempel, i stället att hvar och en skulle försöka
att förena de särskilda yrkena af jordbrukare, batwt-
makare, skomakare, skräddare, smed och timmerman,
under det förvända begreppet att vara mera obero-
ende, då allt gjordes hemma, föreskref en klok hus-
hållning, att dessa yrken skulle drifvas af serskilda per-
soner, och deras olikartade tillverkningar utbytas mot
hvarandra. Då hvar och en på detta sätt frambragt:
det som bärt öfverensstämde med bans krafter och
skicklighet, så biefre sammanlagda produkten af allas
arbete vida större, än om hvar och en hade tillver-
kat allt och köpt intet. Genom en naturlig utvidg-
ning kunde deuna sanning omfatta nationernas stora
samhälle, och det vore deras fördel, liksom indivi-
dernas, att inbördes fritt utbyta öfverskottena af de-
vas alster och tillveriningar, så att hvar och en gålve
hvad dena frambragte till bästa pris, och erkölle det,
som skulle kosta mer att göra hemma. Och häraf
följde det corollarium, att rätta medlet till befrämjan-
de af enskild och allmän välmåga vore att sälja der
högsta priset erhölles, och köpa der lägsta pris ägde rum.
Hr Mac Duffis ansåg Hr Evanss hela anförande
kunna uppfatt2s under 2:ne satser, den ena, att det
är bättre att betala högre pris för inhemska tillverk-
ningar, än låga pris för utländska; den andra, att
höga tulafgifter på införda varor minska deras pris.
och att låga afvifter höja det. Detta innebar isjelfva
verket ett påstående, att man kunde kasta bördan a:
vår beskattning på andra nationer, liksom, i fall så-
dant vore möjligt, andre nationer ej skulle begagna
samma utväg. Etter hans tanke vore det likgiltigt,
om fårbrukaren eller inhemska producenten ansäges
betala afgiterne, emedan i begge händelserne impor-
ten måste gäldas med de producerande staternes ex
port. Till svar på frågan, hvem som skulle förbruke
40 millioner ökad import, upprepade Hr Mac Duffic
Hr Evanss egna ord: gif menniskor utväg att för
bruka, och de skola förbruka. De exporterande sta
terne skulle förbruka dem, emedan de då blefve i till
fälle att köpa dem, med den villfredsställelse derjemte;
att de utgåfve penningar, som ej härflöto från någo!
monopolium, utan endast från Guds välsignelse och
deras eget arbete.
Herr Mac Duffie undersökte uppgiften, att 1842
års tariff skulle talfva minskat priset på fabrikstill-
verkningar, och höjt priset på bomull. Han visade,
att bomullsprisets stegring härrörde af 4843 års min-
dre förmånliga skörd, som gaf endast 1,600,000 till
4,800 000 balar, då 4842 års skörd hade gifvit
2,400.000 baiar, hvarjemte öppnandet af handeln
em— 2