felt. Så, i fall du har några afsigter på flicka
så kan du zu haiva det nöjet att läsa på sal
svärlars grafsten denna prunkande inskrift: H
hvilar brukspatronen och riddaren, välborne he
Lirs Peter Winterfelt, ärad i lifstiden af konur
och medborgare, älskad at sina närmaste, af fa
tiga och behböfvande; sörjd och saknåd efter då
den af tacksamma hjertan. Tycker du inte a
det låter höstrafvande?
— Jo, nästan för mycket, svarade Werner sm?
skrattande; men då du tyckes sätta så mycke
värde på att få en svärlader med begrafna mer;
ter, hvarföre friar du ej sjelf till den vackr
Rosa?
— Jag, inföll häradshöfdingen, och låtsade si
blifva alldeles förbuffad, liksom den saken leza
långt utom möjlighetens område, ehuru ryktet sa
de helt annorlunda. Det har jag min sjal aldri
tänkt på! Då skulle jag heidre vända mig til
modren, bon är utan undantag det älskvärdast
runticamer jag känner; en qvinna, i ordets äd
aste bemärkelse, Visst är hoa äldre än jag; me)
med benues personliga behag och en enorm för
mögenhet, är ej värdt att räkna så noga med et
lussin år mer eller mindre. Som jag likväl int
nar ringaste hopp, att hon skulle åter vilja träd:
n i det heliga äkta ståndet, så kan jag, gu nås
3j erbjuda mig till din blifvande svärfader, så loc
kande det än syaes.
— För min skull behöfver du ej oroa dig
Svarade Werner, och gick att förnya sin bekant
skap med Ros2.
Utan förställning berättade Rosa att hon genas
genkänt honom, och att, i sammanhang dermed
jen gamla valsen återkommit i hennes minne
hvilken hona acnars ej spelat på flera år; leende
bad hon om ursäkt, för det bon hade valt si
sammal dansoxusik, då hon alltför väl visste; at
det är nyheten som gifver den sitt största behag
men denna gång förekom det henne, -som jus
let gamla borde hafva företrädet, Werners svai