felt. Så, i fall du har några afsigter på flicka så kan du zu haiva det nöjet att läsa på sal svärlars grafsten denna prunkande inskrift: H hvilar brukspatronen och riddaren, välborne he Lirs Peter Winterfelt, ärad i lifstiden af konur och medborgare, älskad at sina närmaste, af fa tiga och behböfvande; sörjd och saknåd efter då den af tacksamma hjertan. Tycker du inte a det låter höstrafvande? — Jo, nästan för mycket, svarade Werner sm? skrattande; men då du tyckes sätta så mycke värde på att få en svärlader med begrafna mer; ter, hvarföre friar du ej sjelf till den vackr Rosa? — Jag, inföll häradshöfdingen, och låtsade si blifva alldeles förbuffad, liksom den saken leza långt utom möjlighetens område, ehuru ryktet sa de helt annorlunda. Det har jag min sjal aldri tänkt på! Då skulle jag heidre vända mig til modren, bon är utan undantag det älskvärdast runticamer jag känner; en qvinna, i ordets äd aste bemärkelse, Visst är hoa äldre än jag; me) med benues personliga behag och en enorm för mögenhet, är ej värdt att räkna så noga med et lussin år mer eller mindre. Som jag likväl int nar ringaste hopp, att hon skulle åter vilja träd: n i det heliga äkta ståndet, så kan jag, gu nås 3j erbjuda mig till din blifvande svärfader, så loc kande det än syaes. — För min skull behöfver du ej oroa dig Svarade Werner, och gick att förnya sin bekant skap med Ros2. Utan förställning berättade Rosa att hon genas genkänt honom, och att, i sammanhang dermed jen gamla valsen återkommit i hennes minne hvilken hona acnars ej spelat på flera år; leende bad hon om ursäkt, för det bon hade valt si sammal dansoxusik, då hon alltför väl visste; at det är nyheten som gifver den sitt största behag men denna gång förekom det henne, -som jus let gamla borde hafva företrädet, Werners svai