ÅTER OM NÅGRA LÄSNINGAR BAKFRAM I HISTORIEN. . (Forts. från tärdagsbl.) I allmänhet kan ingen säkrare grund finnas för bedömandet af politiska teorier, än erfsrenhetens från de lånder, hvarest antingen desamma eller likartade och under enahanda förhållanden redan varit föfsökta. Hirui ligger en lätt förklarlig orsak, hvarföre historiens vittnesbörd utgör en så viatig auktoritet i den politiska diskussionen. Men deruti ligger också orsiken, hvarföra anhängarne al det gamla eiler af status quo i alla länder, när de icke förmå att lörsvara sn sak med förnpuftsskäl, haiva en så stor fallenhet att kalla sig sjelva historiske och tillverka historiska argumenter alldeles på fri band, för att skydda sina kära föråldrade mvättaingar. Vi hade i gårdagsbladet tillfille att framdraza några exempel på en sådan, ganska långt drilven firdigbet hos en föriattare i Svenska B.et, som företagit sig att med historiska skäl vilj. ädazalsgs2, att den s. k. samfällda valprincipen ingenstädes låter sig anbringas såsom grund för en nationalrepresentation, framförallt icke i länder, der ståndsförhållanderne förut varit politiskt rådande. Om låsgaren :cke tröttnar, anmoda vi borom att följa oss än ytterligare på en liten kritisk exkursion med samma Buörfattare uti fortsättningen al banps artikel. Etter att, såsom i gårdagsbladet nämndes, hafva väl expedierat Norge och Frankrike, begifver sig denne författare till Schweitz, om hvilket land han i visst afeeende riktigt nog anmärker, matt det, i hänseende till natur och befolkning, statsinrättningar och semhbällsförhållanden; öden och phäfder, ingen motsvarighet har i den kända verlden, samt att det kan kallas motsatsernas land. Men straxt derefter rakar han ut i en skef rikt