det, till förfirg för dim och äve tyr för staten, så uppställd, att hemmarsbrukande allmoge och dess pärmaste vederlikar kunna, nästan öfveralt, tillsätta riksdag:mänren. I Elsborgs län åtminstone är allmogen: öfvervigt vid valem fullkomligt afgörarde; och icke en eada af de 11 eler 12 riksdagsmän, som komma att rtepresentera länets landsbygd, skulle möjligen kunna der utses emot allmcegens vi!ja. Detta ytterliga mis:förhållande låter offentligen kevisa sig och antyder öppet nödvändigheten deraf, att de i förslaget vanlottede örige sambållsklasserne erhålla betydligen ökact inflytande på valen. 2:dra och 3:je mom.: Med iakttogande af samme grundsats, behöva dessa momenter jen kas i lika ändamål, om ock än fråga skulle blitva om någon antaglig och möj igen tillämplig valleg. 4:de mom. innebär i en kort meilanmening föjinde anmärkningsvärda stadgarden: Grunderna för den uppskattning, som i mom. 4, 2 och 3 omtalas, be:tämma; af riksförsamliogen allena, således ett farligt :ö:sök att upphäfva köaungamakters veto vid lagstiftnvingen i en wvigtig g:undlagsfiråga. Det är neml. klart, alt då förra riksdagens KonstitutiorsUtskott saksat rödiga undercättelser och uppgifter, för att uti sjelfva vallags örslaget istaga, utveckla och bestämma grunderna för den uppskattning, hvarefter valcensus skolat beräknas, hvilket väl eljest bordt ske, hade Konurgers ovilkorliga rättighet, att deltsga i framdeles skeende bestämmelse derom, dock icke tordt förbises. Hva.ja2 sådan bestämmelse utsör Ovedersägligen ett tillägg till, eller en förklaring över vallagen, och kan fördenstull icke vinra grundlagseclig kraft utan Kopungers medverkan och bifall. Början at deita mom. tillerkänzer vaktmästaren, hofrådet och presidenten i hofrätt, eller tkarprättaren, häradshöfdingen cch lagmannen, cller stadsvaktmästaren cch borgmästerer, e!ler ligsta underofliceraren, kaptenen och första majoren, eller klocka-en, kyrko berden cch bistopen lika vabätt, med en röst hvardera. At detta är både obilligt och i juridisk meniog orättvist, gamt dessutom under politisk syrpuakt för samhället skadligt, torde ligga för öppen dag. De embetscch tjenstemän, som måste betala a invebafvande löneinvkomster den högre cch hössta bevill: ingeprocenten, borda väl åtmicstone hafva erhållit :ö.trätt i förhållande dercter, syonerligen som a sigten, fastän ej rent uttaad, tyckes vare, att va!c:ncus skall i allt annat säutas efter beiiilningea. Sirdeles tvetydigt är dessutom 4 mom. m:d bänsigt tiil kronobetjente. Tagen i dess vidsträck:aste mening, kan benämnoing:n al kronobetjent lämpas på de fleste tjenstemän, som sortera under yerkstallande makten; men i den inskränktare bemärkil:e, ordet, efter vanligt språkbruk, lärer bafva influtit i vallagen. kan det förmodas angå kroncbetjeniogen på landet, elier kronofogde, häradsskrifvare och kronolänsman, dock egentligen dea sistnämnde. Imediertid bletve ru äfven häradsskrivaren, som fått det vigtiga uppdraget att författa va längden, jemte kroccfogden, sjelf utesluten ifrin valrätt, sannolikt endast i följl af misstro nåe att kronolänsman skulle inom sit distrikt kunna iaverka på de rivgare vilberättigades beslut, hvilket likväl ej är att befara mera af hosom, äs aflenilfiska!er, stad:fskaler och ansan polisbejerci: g. Vallagsförslaget, som i allmänbet antager valcensus böra grundas på uppskattadt cgendomsvärdd och uppskattad behållen inkomst, bestämmer icgenstädes uttryckligen huru med uppskattnivgen skall tilgå. Endast gissningsvis kan mana komma tiil den slutsats, att den för bevillnings-taxerivgen verkställda eller verkställarde uppskattviog må proviswiskt följas, indess andra uppskattningsg: under skulle blifva bestämda af riksförsamlingen, på sätt 2 S 4 mom. ger vid handen, Men bevillvingstsxericger, beroende af olisa åsigter och serskilda förfoganden vid hvarje riks dag, allt efter som allmänna beviilningssumman beböfver ckas eller kan förminskas, är just af sådan orsak, oberäknadt flere andra, den mest osäkra och vacklande gruad för bestämmandet af politiska :ättigheter, som någonsin kuonst uppletas. Och dessutom skulle, tvert emot regeringsformen, desse medborgarens dyrbard rättigheter komma att vid riksdagarne, till en början åtminstone, jamkas och fördelas gezom BeviliniogsUtshottets meilankom-t, då det ej biefve serdeleg svårt att ordna om uppskattniogen ör valcensus så, att valmännens avtal kunde efter behag ökas i en klass och min.has i ca annan, allt på sidan af vallagec. 6. Valbarbetsåldren bör, i stället för fyllda 25, bli:va fyllda 30 år, emedan, om än theoretiska kuaskaper och förståndsmognad kunna förutsättas såsom befintliga kos den person emellan 25 och 530 års ålder, på hvilken valet skulle falla, man deremot ej kan antags, att ban må vid den åldern hafva samlat nog erfarenhet eller ådagalagt synnerlig praktisk förmåga, att vara fäderneslandets lagstiftare och vårdare af des: wigtigaste asgelägenheter. Dessutom erinras att, äfven i detta hänseende, gynnar förslaget företrädesvis bonden och den mindre jordbrukaren; ty ibland de öfriga klasserna finnas egentligen inga personer, som kuzna blifva valmän vid 21 och riksdagsmäa vid 235 års ålder, om ej någon gång såsom undantsg från regeln. 8. Vid slutet häraf säges: Skulle pröfoingspkommit:t2n försvinna, äge riksförsamlingen beståmma, hvilken länsvis bildad myndighet må de åt nämn,de kommittt, i denna lag, uppdragna pligter öfverptagan. Genom ett sådant stadgande skulle ju riksförsamlingen tilegcas rättighat att, utan formenliga utvägar samt utan Korungens sanktion af kontroil, organisera örveralit serskilda valkollegier, hvilket förekommer mig så-om grundlagsvidrigt och förnärmande Konungens prerogativer; kunnande denna ac. CENT mm Aras mad afetnanda Hd metfnminorcn