ålderdomen, det var winternatlten som med sia
rimrost hade förvandlat ynglingen till gubbe. Osk-
tadt sin allvarsamma sinnesstimning kuade ban
nu ej afhålla sig ifrån att le åt sin barnsliga Tör-
skröckelse; men den hade varit honom ganska
nyttig, ty den förde boaom hastigt på andra för-
nuftigare tankar. Han försatte sig till den tid, då
hen verkligen skulle vara bvad ban nyss syntes;
huru skulle han vil då betrakta sitt förflutna Lif!
skuile han då kunna fiana någon tröst deraf, att
han vid den första motgång, som mött honom,
försjuckst i modiöshet och onyttiz sorg,. att ban
utan motstånd Jåiit passionerna härja inom sitt
bjerta, och utestänga hvarje annsn känsla, som
kunnat motverka det onda? fenas då ej nåzot mål
i verlder, som vore bättre stt sko, än att tråna
bort i kärlekedrömmear och fantisera itop en lyc-
ka, hvartill det verkliga lifvet sällen ksn lemna
några varsktiga materialer! Han blygdes nästan
öfver den sist förflatna tiden af stt lif, då han
så skärskådade sig j:l: det föreäll honom som
han hastigt hlifvit nykter efter ett långvarigt rus.
Hen bade varit kknöjd för allt utom Liebe. Sina
förmäns aktning e!tersträvade han ej, sökte ej si-
aa karcraters sällskap, förglömde sina käraste sys-
selsätta ngar, för ätt drömma ibop vidunderliga
öden, der han och Liebe spelade hufvudrollen.
Nu hade såpbubblan brust:t, och förståndet, hjar-
tats kalla allierade, sade: du har burit d:g åt som
en narr, min gosse; huru har du inte sprungit i
köld och oväder, i vått och torrt, utanför Liebes
fönster och låtit alla menniskor skratta åt dig!
S?, har man sagt, der går den der löjtvanten och
vaktar på den vacira judeflicken, han ser u som
han ginge blindbock; kirleken har gjort honom
både blind och döf för allt annat.
Weraer småskämdes ö!ver alla sina romaneska
upptåg, men från den stundea fattade han också
den allvarliga föresatsen, att hädanefter undvika
all öfverdrift, att ej så egoistiskt som hittills sätta
sin egen lycka, sitt eget nöje i fr msta rummet,