na uttrycksfulla ögonen höjdes äa mot den stjern-
klara himmelen, än hvilade de med den lyckliga
kärlekens saliga förtjusning på b udgummen, som
stod bredvid henne, oci svep!e brudslöjin om-
kring bennes hvita hal: fö: stt skydda henne för
kylan från fönstret. Werner både njöt och led;
väl hade hans kärlek hittills varit utan ringaste an-
språk på genkärlek, mea då han nu såg en annan vid
Liebes sida, som hade sådana rättigbeter till heane,
då han såg L ebes strålande ö,a vändt emot ho
nom, då kokade blodet i hans ådcor al svartsju-
kans alla qvel, och ett tjockåre töcken låg över
bans sjil, än det som hade gömt Iebes älskliga
gestalt för hans fpjande blickar; så satt han än
glödande af kärlek och en inre febervärms, då sy-
nen vid fönstret uppenbarade sig för honom, än
kall och fru:en som vinternatten, rom omzai bo-
nom, tarklöst stirrande mot det tomma föastret,
hvilket hastigt åter öfverdrogs med den dimmiga
ozenomträngliga slöjar. Natten blef alt mörkare,
den ena stjernan efter dena andra försvann och
med dem stäcktes äfven ju:en i bröllopsbuset!
Farväl Level du skörcaste stjernal suckade yng-.
lingen vemodizt; se alla dina systrar deruppe görm-
ma äfven bort sina vänliga blickar för den stac-
kars enslige vandraren; min himmel är vorden
mörk och dyster! Långsamt smör han sig hem
öfver de folktomoa, ödsliga gatorne. Han förekom sig
sjelf som en nattlig vålnad, hvilken återvände
rån sina irrfårder; det föreföll honom hemskt,
då han trädde uppföre den mörka trappan till sitt
rum; hastigt tände han Jjuset, det var ändå ett
slags sällskap. Hins första blick föll på spegel
framför horom, och der stod ena underlig fur,
som väl skulle föreställa honom sjelf, men som
han ändå icke gerna vilie kännas vid; det var ju
2n gammal gubbe med hvitt hår och hvita mu-
tacher! Ea besynnerlig känsla intog honom: ha-
le några timmars sorg så förvandlat honom? Me-
san skt tog han i de nyss förut så vackra mörka
ockarne, och ge, då strök ban med handen bort