kunde motsvara Simons väntan; då denne åtmin
stone låtsade så, som om haa trodde svärfadren
affärer vara i jemt stigande, talade som om har
sjelf hade ganska stora tillgångar, och således an
såge några tusen R:dr som en obetydligbet. Na
ihansons enda rikedom var deremot hans sto:
familj, och den bidrog ej att öka hans rörelseka
pital. Han vinglade imedlertid så godt han kunde
och några vänner bhjelpte honom dessutom, til
dess han hade en summa, hvilken han tyckt
sig kunna erbjuda den för rik ansedde mågen, a
hvers vidsträckta bandelsrelatioaer ban, tl ersäct
niog för sina nuvarande bekymmer, väntade si;
stor vinning i framtiden.
Bröllopsdagan kom med sina mångfaldiga bestyr
spetsarna tråcklades på brudklädningen, myrten
kronan virades och ummen dammades för sjun-
de gången i alla vinklar och vrår; i köket höl
mamma Nathanson trägen vård öfver pigor, gry
tor och träskedar; hvart och ett efter sin ar
har sin egea bestämda föreskrift, som under in
tet vilkor får öfverträdae. Men då qvällen kom
och de många gästerna anlände, då var allt be
redt och tillpyntadt, och fru mamma syntes hel
nöjl med tillställningen. Nu tändes de tjock:
vaxljusen, som, enligt judarnes bruk, voro be.
stämda att lysa under ceremonien, mamma Na.
thanson svängde med sin spetskantade näsduk
bennes gubbe hade tagit på sig helgdagsminen
brudparet framträdde, den svartskäggiga prester
frammumlade några hebreiska böner, som inzer
mer än han sjelf förstod, och Liebes öde var a
pjordt!
På en stenpelare utmed hamnen, midt emol
Nathansons boning, satt Werner Dalborg i der
kalla vinternatten och stirrade in i bröllopssalen
Fönstren voro immade af värman derinne, men
då ibland någon medålidsam hand torkade rutorna
klara, för att unna de förbigående att få se en skymt
af den vackra bruden, då såg han Liebe vid fönstret,
med bröllopskronan i de mörka lockarna; de skö-