rmissnöjde i detta afseende; je, det förgår visserliger
vingen vecka, då ej något sådant försök måste tillba
ikavisas.. Orsaken härtill är, som hvar man lätt be
.griper, dels tryckfrihetslagens föreskrift, dels nödvän
digheten att söka undvika obehaget att onödigtvi:
-indraga redaktionen i onyttiga och vanligen vidlyf.
tiga skriftvexlingar om enskilda injurietvister, som
föga intressera och uppbygga den stora allmänheten.
men som ofta skulle slutas dermed, att red. måste er-
känna sig -hafva handlat förhastadt genom öppnandet
af: första tillfallet till skriftvexlingen. Det kan nog
ändå någongåsg hända, att äfven den strängaste upp:
märksamhet ej räcker till. Imedlertid syntes det oss
då Hr Ståhle kom med sin första artikel, att har
dermed bade ett godt ändamål, neml. att afbjelps
något missbruk, och derföre lemnade vi även då rum
åt hans klagan. Åt denna artikel gafs sedan de
menti af nästan alla de andra eleverna. När då H
Ståhle ville komma med något ytterligare, så hade
detta icke bordt innefatta blott ett upprepande af be
skyllsiogar, utan ep bevisning att eleverna hade orätt
och att hans första tillvitelser voro grundade, men
så var det icke. Både den andra artikeln, som ble
lagd å sido, och den tredje, som ej emottogs, iane
-höllo ganska litet i sak, pemligen, om vi minnas rätt
ej mer än två anmärkningar: den eca, att prof. Drake
examinerar sina elever ebskildt och ej inför akade-
mien: den andra, att han fordrar det eleverna skola
genomgå en privatkurs hos honom och tager betalt
derför, samt att betyg erhållas efter kursors beska
fenhet; men skriften incehöll så mycket mera otill-
ständiga tillvitelser mot Hr Drakes motiver i des-
sa afseenden. Detta allt, som bäst kan skönjas om
ertikeln tryckes i Handelstidningen, anmärktes ge-
nast till Hr Ståhle med den förklaringer, att arti-
keln ej kunde tryckas såsom den var, utan närmare
påseende. Det är sannt, att Hr 8. en annan dog
erbjöd red. att borttaga och mildra hvad som syntes
för strängt och stridande mot tryckfrihetslegen; men
för detta ändamål hade artikeln mäst alldeles om-
skrifvas och nästan ingenting blifvit qvar, och det
kuade red. ej åtaga sig. Deremot vid ett följande
tillfälle föreslogs det Hr Ståhle, att man ville kom-
municera art:keln med prof. Drake, för att, sedan
han yttrat sig deröfver, kunna bedöma i hvad mån
det som rörde sak föstjenade vidare afhandlas. Men
detta sednare bihagade hoaom icgalunda; hufvudsa-
ken tycktes för hoaom, vara, att få sina beskyllningar
fram för allmänheten först, och det var omöjligt att
få i hans hufvud annat, än att detta vore hans rät-
tighet. Att han sedan fortfarit i deoma mening och
icke varit i stånd att rätt fatta, att en tidoingsre-
daktion sjelf är ansvarig för hvad den intager, så
snart detta ej består af offentliga handiingar, synes
dera, att han nu vändt sig till Handelstidningen.
Hirom är lixväl mindre att säga, emedan många lika
med honom föreställa sig en tidning såsom ett tribu-
nal, vid hvilket man skall äga rätt att alhandla hvad
som helst, huru som helst; men meia föruadrar det
oss, att Handelstidningens redaktion, när den till led-
nivg för sitt omdöme, fått anvisning på att begära
del a? den tillbakavisade artikelns innehåll, i det stvål-
let givit rum åt Ståhles sednaste klagomål mot Åf-
tonbladet, och utan att känna någonting om sjeliva
saken, ansatt dem bära en omirskäonelig prögel af
sanning. -
Vi tega oss fribeten anmoda Handelst dningens för-
läggare, som kanhända ej sjelf tagit befattning med
ifrågavarande sak, att lemsa rum i sin tidning åt
detta svar, naturligtvis med rättighet att dervid foga
de anmärkningar, han kan finna för godt. För lä-
sare i silmäshet kan derna recit visserligen ej bafva
intresse i annan måtto, än att den kan upplysa om
ett af de onera, som konsumera en icke, ringa tid
och besvär izom en tidniogsbyrå, utan att vanligen
resultatet dera? mer än till en liten del blifver syr-
ligt för allikänheten. a
RR