rmissnöjde i detta afseende; je, det förgår visserliger vingen vecka, då ej något sådant försök måste tillba ikavisas.. Orsaken härtill är, som hvar man lätt be .griper, dels tryckfrihetslagens föreskrift, dels nödvän digheten att söka undvika obehaget att onödigtvi: -indraga redaktionen i onyttiga och vanligen vidlyf. tiga skriftvexlingar om enskilda injurietvister, som föga intressera och uppbygga den stora allmänheten. men som ofta skulle slutas dermed, att red. måste erkänna sig -hafva handlat förhastadt genom öppnandet af: första tillfallet till skriftvexlingen. Det kan nog ändå någongåsg hända, att äfven den strängaste upp: märksamhet ej räcker till. Imedlertid syntes det oss då Hr Ståhle kom med sin första artikel, att har dermed bade ett godt ändamål, neml. att afbjelps något missbruk, och derföre lemnade vi även då rum åt hans klagan. Åt denna artikel gafs sedan de menti af nästan alla de andra eleverna. När då H Ståhle ville komma med något ytterligare, så hade detta icke bordt innefatta blott ett upprepande af be skyllsiogar, utan ep bevisning att eleverna hade orätt och att hans första tillvitelser voro grundade, men så var det icke. Både den andra artikeln, som ble lagd å sido, och den tredje, som ej emottogs, iane -höllo ganska litet i sak, pemligen, om vi minnas rätt ej mer än två anmärkningar: den eca, att prof. Drake examinerar sina elever ebskildt och ej inför akademien: den andra, att han fordrar det eleverna skola genomgå en privatkurs hos honom och tager betalt derför, samt att betyg erhållas efter kursors beska fenhet; men skriften incehöll så mycket mera otillständiga tillvitelser mot Hr Drakes motiver i dessa afseenden. Detta allt, som bäst kan skönjas om ertikeln tryckes i Handelstidningen, anmärktes genast till Hr Ståhle med den förklaringer, att artikeln ej kunde tryckas såsom den var, utan närmare påseende. Det är sannt, att Hr 8. en annan dog erbjöd red. att borttaga och mildra hvad som syntes för strängt och stridande mot tryckfrihetslegen; men för detta ändamål hade artikeln mäst alldeles omskrifvas och nästan ingenting blifvit qvar, och det kuade red. ej åtaga sig. Deremot vid ett följande tillfälle föreslogs det Hr Ståhle, att man ville kommunicera art:keln med prof. Drake, för att, sedan han yttrat sig deröfver, kunna bedöma i hvad mån det som rörde sak föstjenade vidare afhandlas. Men detta sednare bihagade hoaom icgalunda; hufvudsaken tycktes för hoaom, vara, att få sina beskyllningar fram för allmänheten först, och det var omöjligt att få i hans hufvud annat, än att detta vore hans rättighet. Att han sedan fortfarit i deoma mening och icke varit i stånd att rätt fatta, att en tidoingsredaktion sjelf är ansvarig för hvad den intager, så snart detta ej består af offentliga handiingar, synes dera, att han nu vändt sig till Handelstidningen. Hirom är lixväl mindre att säga, emedan många lika med honom föreställa sig en tidning såsom ett tribunal, vid hvilket man skall äga rätt att alhandla hvad som helst, huru som helst; men meia föruadrar det oss, att Handelstidningens redaktion, när den till lednivg för sitt omdöme, fått anvisning på att begära del a? den tillbakavisade artikelns innehåll, i det stvållet givit rum åt Ståhles sednaste klagomål mot Åftonbladet, och utan att känna någonting om sjeliva saken, ansatt dem bära en omirskäonelig prögel af sanning. Vi tega oss fribeten anmoda Handelst dningens förläggare, som kanhända ej sjelf tagit befattning med ifrågavarande sak, att lemsa rum i sin tidning åt detta svar, naturligtvis med rättighet att dervid foga de anmärkningar, han kan finna för godt. För läsare i silmäshet kan derna recit visserligen ej bafva intresse i annan måtto, än att den kan upplysa om ett af de onera, som konsumera en icke, ringa tid och besvär izom en tidniogsbyrå, utan att vanligen resultatet dera? mer än till en liten del blifver syrligt för allikänheten. a RR