IITILULA UVVSA MVA 29 MIvARR MSM SIVFVM?0MIS 55555
hvälfningar i staternas skick ej äro önskvärda, ja, at!
de kunna vara fruktansvärda; i synnerhet hos smärre
stater, hvilkas belägenhet ger dem mäktiga grannar.
En absolut jemnvigt emellan de makter som ytterst
konstituera samhället, d. v. s. emellan regeringen och
folket, är alltså icke i allmänhet att påräkna; och
hvem skulle förundra sig deröfver, då staten sjelf är
sammansatt af fria medlemmar på ett organiskt sätt,
så att delarnes förhållanden sins emellan och till det
hela ej allenast innebär ett juridiskt, utan äfven —
ja, först och främst — ett moraliskt moment? Men
är nu staten ett organiskt väsende, hvars alla delar
stå i vexelverkan till hvarandra, och till det kela, då
blir ej allenast hvarje dels formella beskaffenhet af vigt,
utan det hela måste genomträngas af den ide, som
ger åt staten sitt väsendtliga lynne, sin egentliga, inre
hållning, och man lärer väl allmänt vara ense derom,
att nationens möjligast fria utveckliog till ett krafti-
gare och renare lif måste ingå i denna id och ut-
göra, jemte statens fortfarande bestånd och sjelfstän-
dighet, denna id: egentliga innehåll. Ej blott det
närvarande, utan äfven det förflutna (nationens ära
och anseende, äfvensom dess materiella förmögenhet)
och det tillkommande (dess uppfostran. liksom vetan-
dets, handelns och industriens utveckling) allt måste
ingå i den betraktelse, som hemtas från den beethiska
uppfattniogen af statens idg. Om nu regeringsmak-
ten å ena sidan inom sitt sköte verkligen bär ett an-
svar för det förflutnas bevarande, det närvarandes sty-
rande, det tillkommandes utbildande, borde ej å den
andra folkmakten organiseras efter sarema regel? Det
förflutnas rätt ger sig tillkänna i principens helgd, i
egendoms skydd. Man ser lätt, att det närvarandes
fördel naturligen uppreser sig emot det bestående; en
riktning, så mycket mera väntad, som industriens ut-
veckling ej allenast förutsätter stadga i författnings-
väsendet, utan derjemte frihet. Det visar sig äfven
lätt, att efterkommandes behof, eller att det afseende,
som måste göras på deras väl, kommeri kollision med
det närvarande (i grufvors, skogars, fiskens och djur-
fångstens vård, skolor, m. m.) Redan utur dessa kol-
lsioners sjelfnödvändighet uppstår fordran af ett kovo-
servatift element i nationalrepresentationen. Jag har
förut funnit samma elements nödvändighet för att bi-
behålla jemnvigten emellan statsmakterna. Detta ele-
ment framkallas följaktligen från tvenne särskilde be-
traktelser, nemligen fra: en moralisk och en politisk.
Detta konservativa element skall nemligen ej blott
tendera och bibehålla den jemnvigt, emellan statsmak-
terna, som statsfördraget åsyftar, och derigenom kon-
servera grundlagenshelgd; utan derjemte hålla fram
samhällets högre ändamål för den makt, som ej vill
deråt egna sin tillbörliga gärd.
I öfverensstämmelse med dessa tänkesätt, vill jag
ru företaga granskningen af det hvilande förslaget.
Bebofvet af ändring uti svenska nationalrepreseata-
4ionen är omisskänneligt; och, eburu länge omtaladt,
har det dock aldrig varit med sådan kraft och med
det allva: behandladt, som nu. Jag härleder icke
detta behof från ett tillkonstladt rop, ej fråa dagens
lättsinniga opinioner, men Sverges nationalrepresen-
tation skall vinna på att tillegna sig den stora klass
af bildade medborgare, hvilka för det närvarande icke
äro representerade. Det ådagalägges derjemte af riks-
dagsärendenas behandling, som kräfver en stor för-
enkling; och äfven af flera skäl är en ombildning
önskvärd. Hvad den nuvarande Ståndsinrättningen
angår, är jag icke obekant med både inhemska och
utländska författare, hvilka dels hylla den, dels anse
sig kunna deducera dess rättsonlighet; men af dessa
författares framställda åsigter och med tillämplighet
deraf på närvarande tids förhållanden, har jag icke
blifvit tillfredsställd. Andra rättslärare hafva ansett
sig kunna ådagalägga Adelns nödvändighet såsom
Stånd eller serskild del af hvarje nationalrepresenta-
tion inom den konstitutionella monarkien. Om tider
gifvits, då denna sats kunnat framhållas utur en po-
litisk synpunkt, inser jag dock icke huru man under
nuvarande förhållanden kan tillämpa dem på Sverge.
Till följd af dessa åsigter är det icke denna del af
det hvilande grundlagsförslagets theoretiska sida, som
framkallat betänkligheter af mig. Men då sista riks-
dagens KonstitutionsUtskott erkände behofvet af ett
konservatift. element, har det förefallit mig oväntadt
att Utskottet alldeles öfvergaf att söka de garantier,
som torde förefinnas bland detta rikes egna samman-
sättningar för bevakandet inom mnationalförsamlingen
af samhällets högre intressen; och i stället att urvälja
det deruti användbara och förbättra detsamma, valt
en alldeles ny bana, helt och hället främmande för
svenska folkets egendomliga författning och för dess
egna sätt att bilda sig för öfverläggningar och beslut.
Detta förslag, deremot, utgår från personlighetsprinci-
pen under några qvalifikationer, hvilka egentligen
icke för största mängden af vaiberättigade innebära
annan garanti för personens bildning eller hans obe-
roeade ställning i samhället, än att han äger fast
egendom af 40 Rdrs värde. Från valdistrikter af så-
dan beskaffonhet härflyter den första kammaren, som
åter ger tillkomst åt den andra. Jag finner icke här-
uti någon säkerhet att plural!iteten af riksdagsmän er-
hållit en uppfostran, som sätter personen i ständ att
hafva ett eget, på sakkännedom grundadt omdöme i
fåderneslandets allmänna ärender, äfvensom i deras
behandling; ej heller upptäcker jag någon, hvarken
intellektuel eller materiel borgen för en sådan sjelf-
tändigbet hos personen, att han, vid afgifvandet af
in röst, kan anses otillgänglig för missledning eller
ör främmande ioflytelser. Utaf denna qvalifikation
kan man icke vara förvissad derom, att den väljande
eller valde skall hafva något begrepp om det höga
nål för hela samhällets inrättning, som egentligen ka-
akteriserar dess ide; ej ens något intresse vid upp-
ätthållandet af den allmänna ordningen. Men om
örslaget icke varit lyckligt uttänkt i afseende på fast-
tällandet af ifrågavarande census, så kan jag icke
eller berömma borttagandet af den, som nu fianes
ör Böndeståndet. Enligt Riksdagsordningens 45 .;
äljer allmogen efter hemmantalet till riksdagsman af
sondeståndet en b-sulen hemmansägare. Lagstiftaren
ar således här velat tillegna sig den sjelfständighet
karakteren, det medvetande af fordringens nödvän-
ighet, den förmåga att deltaga i samhällighetens be-
tyr, den vana att vara man för sig, som af ålder
illhört och ännu tillhör den svenske bonden. Genom
en nu föreslagna vallagen skulle deremot backstugu-
ittaren, endast han förvärfvat besittning af en jord-
app om 40 Rdrs värde, inträda i utöfning af samma
mm Am - a mv
-— mm mm
nn Gm
om Nm Ds mm 3 rr