IITILULA UVVSA MVA 29 MIvARR MSM SIVFVM?0MIS 55555 hvälfningar i staternas skick ej äro önskvärda, ja, at! de kunna vara fruktansvärda; i synnerhet hos smärre stater, hvilkas belägenhet ger dem mäktiga grannar. En absolut jemnvigt emellan de makter som ytterst konstituera samhället, d. v. s. emellan regeringen och folket, är alltså icke i allmänhet att påräkna; och hvem skulle förundra sig deröfver, då staten sjelf är sammansatt af fria medlemmar på ett organiskt sätt, så att delarnes förhållanden sins emellan och till det hela ej allenast innebär ett juridiskt, utan äfven — ja, först och främst — ett moraliskt moment? Men är nu staten ett organiskt väsende, hvars alla delar stå i vexelverkan till hvarandra, och till det kela, då blir ej allenast hvarje dels formella beskaffenhet af vigt, utan det hela måste genomträngas af den ide, som ger åt staten sitt väsendtliga lynne, sin egentliga, inre hållning, och man lärer väl allmänt vara ense derom, att nationens möjligast fria utveckliog till ett kraftigare och renare lif måste ingå i denna id och utgöra, jemte statens fortfarande bestånd och sjelfständighet, denna id: egentliga innehåll. Ej blott det närvarande, utan äfven det förflutna (nationens ära och anseende, äfvensom dess materiella förmögenhet) och det tillkommande (dess uppfostran. liksom vetandets, handelns och industriens utveckling) allt måste ingå i den betraktelse, som hemtas från den beethiska uppfattniogen af statens idg. Om nu regeringsmakten å ena sidan inom sitt sköte verkligen bär ett ansvar för det förflutnas bevarande, det närvarandes styrande, det tillkommandes utbildande, borde ej å den andra folkmakten organiseras efter sarema regel? Det förflutnas rätt ger sig tillkänna i principens helgd, i egendoms skydd. Man ser lätt, att det närvarandes fördel naturligen uppreser sig emot det bestående; en riktning, så mycket mera väntad, som industriens utveckling ej allenast förutsätter stadga i författningsväsendet, utan derjemte frihet. Det visar sig äfven lätt, att efterkommandes behof, eller att det afseende, som måste göras på deras väl, kommeri kollision med det närvarande (i grufvors, skogars, fiskens och djurfångstens vård, skolor, m. m.) Redan utur dessa kollsioners sjelfnödvändighet uppstår fordran af ett kovoservatift element i nationalrepresentationen. Jag har förut funnit samma elements nödvändighet för att bibehålla jemnvigten emellan statsmakterna. Detta element framkallas följaktligen från tvenne särskilde betraktelser, nemligen fra: en moralisk och en politisk. Detta konservativa element skall nemligen ej blott tendera och bibehålla den jemnvigt, emellan statsmakterna, som statsfördraget åsyftar, och derigenom konservera grundlagenshelgd; utan derjemte hålla fram samhällets högre ändamål för den makt, som ej vill deråt egna sin tillbörliga gärd. I öfverensstämmelse med dessa tänkesätt, vill jag ru företaga granskningen af det hvilande förslaget. Bebofvet af ändring uti svenska nationalrepreseata4ionen är omisskänneligt; och, eburu länge omtaladt, har det dock aldrig varit med sådan kraft och med det allva: behandladt, som nu. Jag härleder icke detta behof från ett tillkonstladt rop, ej fråa dagens lättsinniga opinioner, men Sverges nationalrepresentation skall vinna på att tillegna sig den stora klass af bildade medborgare, hvilka för det närvarande icke äro representerade. Det ådagalägges derjemte af riksdagsärendenas behandling, som kräfver en stor förenkling; och äfven af flera skäl är en ombildning önskvärd. Hvad den nuvarande Ståndsinrättningen angår, är jag icke obekant med både inhemska och utländska författare, hvilka dels hylla den, dels anse sig kunna deducera dess rättsonlighet; men af dessa författares framställda åsigter och med tillämplighet deraf på närvarande tids förhållanden, har jag icke blifvit tillfredsställd. Andra rättslärare hafva ansett sig kunna ådagalägga Adelns nödvändighet såsom Stånd eller serskild del af hvarje nationalrepresentation inom den konstitutionella monarkien. Om tider gifvits, då denna sats kunnat framhållas utur en politisk synpunkt, inser jag dock icke huru man under nuvarande förhållanden kan tillämpa dem på Sverge. Till följd af dessa åsigter är det icke denna del af det hvilande grundlagsförslagets theoretiska sida, som framkallat betänkligheter af mig. Men då sista riksdagens KonstitutionsUtskott erkände behofvet af ett konservatift. element, har det förefallit mig oväntadt att Utskottet alldeles öfvergaf att söka de garantier, som torde förefinnas bland detta rikes egna sammansättningar för bevakandet inom mnationalförsamlingen af samhällets högre intressen; och i stället att urvälja det deruti användbara och förbättra detsamma, valt en alldeles ny bana, helt och hället främmande för svenska folkets egendomliga författning och för dess egna sätt att bilda sig för öfverläggningar och beslut. Detta förslag, deremot, utgår från personlighetsprincipen under några qvalifikationer, hvilka egentligen icke för största mängden af vaiberättigade innebära annan garanti för personens bildning eller hans oberoeade ställning i samhället, än att han äger fast egendom af 40 Rdrs värde. Från valdistrikter af sådan beskaffonhet härflyter den första kammaren, som åter ger tillkomst åt den andra. Jag finner icke häruti någon säkerhet att plural!iteten af riksdagsmän erhållit en uppfostran, som sätter personen i ständ att hafva ett eget, på sakkännedom grundadt omdöme i fåderneslandets allmänna ärender, äfvensom i deras behandling; ej heller upptäcker jag någon, hvarken intellektuel eller materiel borgen för en sådan sjelftändigbet hos personen, att han, vid afgifvandet af in röst, kan anses otillgänglig för missledning eller ör främmande ioflytelser. Utaf denna qvalifikation kan man icke vara förvissad derom, att den väljande eller valde skall hafva något begrepp om det höga nål för hela samhällets inrättning, som egentligen kaakteriserar dess ide; ej ens något intresse vid uppätthållandet af den allmänna ordningen. Men om örslaget icke varit lyckligt uttänkt i afseende på fasttällandet af ifrågavarande census, så kan jag icke eller berömma borttagandet af den, som nu fianes ör Böndeståndet. Enligt Riksdagsordningens 45 .; äljer allmogen efter hemmantalet till riksdagsman af sondeståndet en b-sulen hemmansägare. Lagstiftaren ar således här velat tillegna sig den sjelfständighet karakteren, det medvetande af fordringens nödvänighet, den förmåga att deltaga i samhällighetens betyr, den vana att vara man för sig, som af ålder illhört och ännu tillhör den svenske bonden. Genom en nu föreslagna vallagen skulle deremot backstuguittaren, endast han förvärfvat besittning af en jordapp om 40 Rdrs värde, inträda i utöfning af samma mm Am a mv -— mm mm nn Gm om Nm Ds mm 3 rr