gagna? frågade denna. — Huru kan en okiäinc
qvinnas korrespondens intressera oss? Bäst ä
att sända den oläst tillbaka till: doktorn, med be
gäran, att han ej måtte vidare besvära sig.
— Nej, nej! ropade Anna. Hans antydning va:
så förskräcklig. Gif hit! jag måste ba ljus! Hoi
ville rycka till sig brefven; men Clara fasthöl
dem och besvor henne att afstå ifrån deras läsan
de. De andra voro dock af den mening, att mar
borde kasta en blick deruti; isynnerhet ansåg fr
von Stein sig.skyldig dertill för sitt barns skull
då Heifenbrechts hänsyftning inzifvit en så rysli
misstanka. Clara måste alltså gifva efter; pake
tet öppnades och brefven ströddes på bordet. Se
dan Anna kastat en enda blick på utanskrifterne
uppgaf hon ett gällt, genomträngande rop. De
var Julians hand. Med vilda åtbörder tog ho
ett af de olycksaliga brefven och läste med krarop
aktig bäfvan:
Min söta Antonia! Jag är nu åter från mi
miånskensbrud, der jag miste spela en arkadisl
herde. Måtte jag få njuta ersättning derför
dina armar — —)
i Det. var nog! Giftet var tillräckligt intaget
Dödsb!ek vacklade Anna, i hennes hufvud upp
steg vansinnet och elt stelt leende förirrade si
på de hvita läpparne. Gud! min Anna! skrel
modren, då hon äfven ögnat på eit af brefven
Den Jljufva modersrösten återkallade Anna til
nägot medvetande; men som en meteor flam
made den t:nkan genom hennes själ, att hon m
skulle förakta den hon så poutsägligt älskat, at
han för evigt var för henne förlorod. Förtvifla
grep henne, och i det beklagansvärdaste tillstånt
måste hon föras till sängs. I Claras hjerta blödd
ock ett djupt svidande sår. Hon var uppbrag
och hennes hat och ovilja träffade icke blot
Julian, utan hela det manliga slägtet, såsom af
skyvärdt; men denna känsla gaf henne ock styr
ka alt höja sig öfver en svaghet, som lätt kun
nat blifva hela hennes lifs olycka. Beslut fattade