Lå
dem med urskiljning, än tvertom; men deraf föl
jer icke, att den välvilligaste styrelse skall kunn:
afgöra om landets förmåga att bära bördorna
detta måste tillhöra riksdagsmännen, och är er
af de vigtigaste bland deras bestämmelser. Ma:
kan nemligen icke nog inskärpa hos sig den san
n:nsen, att under Europas närvarande politisk:
skick måste en naturlig benägenhet förefinnas
staterna af andra ordningen, att göra den offent
liga makten, synnerligast hvad försvarsverket be
träffar, så stark som möjligt, och hvad Sverge
angår, så är det tydligt, att om wi äfven skulle
medtaga landets yttersta krafter, så skulle vår ar.
m och vår flotta likväl aldrig kunna mäta sit
med t. ex. Rysslands eiler Englands, hvilket doch
visserligen vore önskligt att de kunde. Uadersi-
dana förhållanden kan gränsen icke gerna bestäm.
mas af något annat än nationens tillgångar; mer
dessa tilihör det också representationen att bedö-
ma så, att å ena sidan landets säkerhet må kunn:
upprätthållas samt rättvisans och förvaltningens
gång icke afbrytas, men å dea andra utgifterna
för detta skydd och för det offentliga icke heller
utarma den enskilde.
Utgående från denna synpunkt satte vi oss äf-
ven vid sistförflutne riksdag ifrigt emot den lä-
ran, att anslagen i allmänhet skulle anses såsom
ett förtroendebevis. Då de begäras och beviljas
till bestämda föremål, så äro dessa antingen nödvän-
diga eller icke;i förra fallet böra och måste med-
len beviljas, så vida man icke rent af har anled-
ning frukta, att de skola afvändas från sin Dbe-
stämmelse och bortslösas på något annat; i det
sednare åter både kunna och böra de afsiås. Uti
hvilket fall som helst prötestere vi högtidligt e-
mot den tolkningen, att vilja tyda representatio-
nens bifall eller afslag såsom ett bevis på tillgif-
venbet för eller missnöje med Regentens person,
emedan sådant innefattade å ena sidan, att re-
presentanterna icke skulle kunna visa den förra
annat än med ökade utgifter på folkets bekost-
nad, och å den andra, att måhända statens verk-
liga behof, som äfven äro nationens, skulle lida
för att uttrycka det sednare, äfven om nationen
utan svårighet kuade tillfredsställa dem.
Resultatet af allt det föregående är, i få ord,
att vi tro, det de nu församlade riksdagsminnen
böra yttra sina meningar i hvarje förekommande
fall, efter sakens beskaffenhet, utan afseende på
personliga eller partikonsiderationer. Detta hand-
lingssätt är öppet och ärligt; både konungen och
fäderneslandet äro dermed i långden bäst betie-
nade, och det skall derföre visserligen icke heller
upptagas illa, då man i allt fall kan göra sig för-
vissad, att någon småaktighet allraminst nu kommer
i fråga.
Likaledes anse vi representationen både oför-
bindrad, berättigad och förpligtad, att uttrycka
sina åsigter om folkets önskningar och behof äf-
ven i alla andra ämnen lika öppet och rent ut un-
der den nuvarande regeringen, som under den
förflutna; det synes oss till ech med nästan, så-
som kunde deu göra det med mera tillit nu, då
den kan hoppas, att folkets billiga önskningar skola
blifva snarare hörda. En konstitutioael och väl-
vi!jande regering kan icke upptaga sådant såsom
någon förebråelse eller onödig påminnelse; den
måste tvertom fisna regeringsbördan lättad i sam-
ma mån, som den uti opinionsyttrinzarae inom
representationen finner en anvisning på de sak-
örhållanden, på hvilka den sedan kan grunda
sitt system efter sjellständig pröfaing.
I händelse de gruadsatser, som vi här fram-
ställt, skulle öfveresstämma med Dagligt Allehan-
las, såsom vi nästan tycke oss finna af dess ar-
tikel, så torie måhända anmärkningen mot de
radikala försvinn:; ty i sjelfva verket lärer väl
den trosbekönnelse vi nu gjort, icke kunna få någos
annan benämning än radikal, ehuru vi äfven skulle
vilja kalia den för den verkligt sansade, såsom
icke innefattende någon öfverdrift.