Lå dem med urskiljning, än tvertom; men deraf föl jer icke, att den välvilligaste styrelse skall kunn: afgöra om landets förmåga att bära bördorna detta måste tillhöra riksdagsmännen, och är er af de vigtigaste bland deras bestämmelser. Ma: kan nemligen icke nog inskärpa hos sig den san n:nsen, att under Europas närvarande politisk: skick måste en naturlig benägenhet förefinnas staterna af andra ordningen, att göra den offent liga makten, synnerligast hvad försvarsverket be träffar, så stark som möjligt, och hvad Sverge angår, så är det tydligt, att om wi äfven skulle medtaga landets yttersta krafter, så skulle vår ar. m och vår flotta likväl aldrig kunna mäta sit med t. ex. Rysslands eiler Englands, hvilket doch visserligen vore önskligt att de kunde. Uadersidana förhållanden kan gränsen icke gerna bestäm. mas af något annat än nationens tillgångar; mer dessa tilihör det också representationen att bedöma så, att å ena sidan landets säkerhet må kunn: upprätthållas samt rättvisans och förvaltningens gång icke afbrytas, men å dea andra utgifterna för detta skydd och för det offentliga icke heller utarma den enskilde. Utgående från denna synpunkt satte vi oss äfven vid sistförflutne riksdag ifrigt emot den läran, att anslagen i allmänhet skulle anses såsom ett förtroendebevis. Då de begäras och beviljas till bestämda föremål, så äro dessa antingen nödvändiga eller icke;i förra fallet böra och måste medlen beviljas, så vida man icke rent af har anledning frukta, att de skola afvändas från sin Dbestämmelse och bortslösas på något annat; i det sednare åter både kunna och böra de afsiås. Uti hvilket fall som helst prötestere vi högtidligt emot den tolkningen, att vilja tyda representationens bifall eller afslag såsom ett bevis på tillgifvenbet för eller missnöje med Regentens person, emedan sådant innefattade å ena sidan, att representanterna icke skulle kunna visa den förra annat än med ökade utgifter på folkets bekostnad, och å den andra, att måhända statens verkliga behof, som äfven äro nationens, skulle lida för att uttrycka det sednare, äfven om nationen utan svårighet kuade tillfredsställa dem. Resultatet af allt det föregående är, i få ord, att vi tro, det de nu församlade riksdagsminnen böra yttra sina meningar i hvarje förekommande fall, efter sakens beskaffenhet, utan afseende på personliga eller partikonsiderationer. Detta handlingssätt är öppet och ärligt; både konungen och fäderneslandet äro dermed i långden bäst betienade, och det skall derföre visserligen icke heller upptagas illa, då man i allt fall kan göra sig förvissad, att någon småaktighet allraminst nu kommer i fråga. Likaledes anse vi representationen både oförbindrad, berättigad och förpligtad, att uttrycka sina åsigter om folkets önskningar och behof äfven i alla andra ämnen lika öppet och rent ut under den nuvarande regeringen, som under den förflutna; det synes oss till ech med nästan, såsom kunde deu göra det med mera tillit nu, då den kan hoppas, att folkets billiga önskningar skola blifva snarare hörda. En konstitutioael och välvi!jande regering kan icke upptaga sådant såsom någon förebråelse eller onödig påminnelse; den måste tvertom fisna regeringsbördan lättad i samma mån, som den uti opinionsyttrinzarae inom representationen finner en anvisning på de sakörhållanden, på hvilka den sedan kan grunda sitt system efter sjellständig pröfaing. I händelse de gruadsatser, som vi här framställt, skulle öfveresstämma med Dagligt Allehanlas, såsom vi nästan tycke oss finna af dess artikel, så torie måhända anmärkningen mot de radikala försvinn:; ty i sjelfva verket lärer väl den trosbekönnelse vi nu gjort, icke kunna få någos annan benämning än radikal, ehuru vi äfven skulle vilja kalia den för den verkligt sansade, såsom icke innefattende någon öfverdrift.