hos dem ingalunda hofsamhet och tolerans eller
blott aktning för eganderättens helgd, utan helt
enkelt halfhet i grundsatser och ett försvar och åter-
ställande af det gamla så mycket som möjlgt. Det nu
herrskande moderantistpartiet i Spanien, som arre-
sterar, och halshugger eller nedskjuter sina mot-
ståndare, medan det olaglizen utfärdar godtyckliga
lagar, lemnar en märklig belysning af detta slags
moderation i dess ytterlighet.
Gå vi nu från den abstrakta definitionen till-
baka till våra egna förhållanden och de liberales
ställning till regeringen, så bör man väl först göra
sig närmare reda för, hvad som förstås med en
populär styrelse. Härmed mena vi för vår del
ingalunda en sådan som låter sig föras af opinio-
nens vindkast för dagen; utan en sådan, som städse
handlar efter öfvertygelsen om folkets verkliga
behof, utan afseende på egen eller vissa serskilda
klassers fördel.
En sådan regering har trenne hufvudsyftemål:
Det första att upprätthålla rättvisa och billighet
i samhället och skydda den svagare mot de star-
kares försök att förtrycka och tillskansa sig alla
ördelarne; det andra att befrämja upplysning och
duglighet i alla riktningar, samt att undanrödja
de hinder, som föråldrade samhällsinrättningar
eller otjenliga lagar lägga i vägen för utvecklin-
gen 2f landets och folkets naturliga krafter, och
det tredje: att iakttaga den största möjliga spar-
samhet, som är förenlig med de två förstnämnda,
d. v. s. att organisera statens förvaltning och
skydd så, att folket dervid blir så litet som
möjligt betungadt.
Hafve vi dessa tre hufvudföremål i minnet,
så kan man äfven utan misstag säga, att både
den liberala pressen och nationens mejoritet har,
i de båda första hänseenaderna, elt stort förtroen-
de till Konunz Oscar, samt anser honom ega
både en god och en fast vilj:, och att den jem-
väl i det hela hyser en god mening om hans
rådgivare, ehuru vi uppriktiet tillstå, att vi för
vår del i sjelfva verket anse Konungen både mera
sannt och konseqvent liberal, samt mera klart
inseende biisterna i våra allmänna inrättnin-
g2ar, än några af konseljens öfriga medlemmar.
Denna öfvertygelse om en Konungs uppriktiga
vilja är så glädjande, att man, utan att vara hof-
man eller ultraroyalist, känner hjertat klappal
varmare vid tankan derpå; men å andra sidan
är det äfven just denna samma tanka, som väc-
ker farbåga och missnöje hos de ultrakonserva-
tiva, hvilka gerna önska att lägga hinder emot
verkställigheten af Konungens önskningar i det!
hänseendet, så vida det icke kan lyckas dem att
omvända honom till det gamla systemet, hvilket
de nog skulle se helst. i
Hvad åter det tredje föremålet för regerings-
omsorgerna, eller penningefrågorna, beträffar, sål
är dermed ett serskildt förhållande. Regeringen
pressas på alla sidor af penningebegäret, ty det
är gifvet, att ingen stat har råd att aflöna alla
sina embetsmän så, att icke en stor del af dem,
likasom af de enskilde, näringsidkare eller jord-
brukare, måste draga sig fram med mycket mått-
liga vilkor, och öaska att se dessa förbättrade.
Folkets representanter åter bafva en bestämd
pligt, att icke medgifva annat än det högst nöd-
vändiga. Här uppstår således Jätt en konflikt,
och de konservative, som gerna vilja kalla sig
Konungens vänner företrädesvis, försumma ej att
åt representanternes utöfvande af sin pligt här-
utinnan söka gifva färgen af misstroende och af-
undsjuka.
Just i denna fråga är det alltså som det libe-
rala partiets ställning vid denna riksdag är mest
grannlaga. Detta se de stationära nozsamt och
uaderlåta icke att fröjda sig deråt; men proble-
met torde likväl ingalunda vara så svårt att lösa,
och nu, såsom alltid, tro vi det ske bäst derige-
nom, att enhvar uttalar sin tanka utan förbehåll.
Vi hafve redan förut i detta afseende yttrat
att, oaktadt statsrådsprotokollerna till den stora
propositionen om anslagen utvisa, att Regeringen
prutat icke så obetydligt på anspråken ifrån åt-
skilliga embetsverk, så synes likväl äfven en he-
tydlig del, af det som nu blifvit föreslaget, vara
af den beskaffenhet, att ingen våda hade varit att
uppskjuta dermed, intilldess att förenklingar och
besparingar på annat håll kunnat vinnas genom
behöfl:ga reformer i organisationerna. Doatta kan
mm ÅA — — - AM vm rr
visserlisen icke gälla om sådana utgifter, somp
afse omedelbart landets mateciella förkofran, så-fL
som t. ex. anslagen till landsvägarnas förbätt- bg
ring, hvilka, så vida arbetet genast kan sättas ilel
verket, äro ett kapital som gifver god ränta ge-lo
nom kommunikationernes uaderlättande; utan vilso
afse här förnäraligast åtskilligt af det, som angår ln?
de årliga staterna. am
Afväger man nu detta förhållande riktigt å bi-!ke
da sidor, så torde det lätt inses, att, om å enajlgi
sidan Konunzen svårligen kunnat undgå att fram-ur
lägga till Ständerna-det hufsvu sakliga af de ser-lag
skilda embetsverkens petitioner, så ega represen-
tanterne, under det de med välvilja söka gå Ko-!4
nungen till mötes, likväl derföre icke rätt attle
för denna känsla förbise, i hvad mån en sträng!p,
hushållsamhet står tillssmmans med beviljandet al sti
allt det som blifvit begärdt. rä
Hufvu felet är här, efter våra å igter, att Stän- fö!
dernas stör:e eller mindre frikostighet i anslags-ot
väg någoasin skall betraktas såsom den egentligalej
mätaren på representationens förtroande till Re- en
veringen. Den måste väl vara det till en viss gradlstq
hb så måtto, kom det är gilvet, att folkets ombudisti