hos dem ingalunda hofsamhet och tolerans eller blott aktning för eganderättens helgd, utan helt enkelt halfhet i grundsatser och ett försvar och återställande af det gamla så mycket som möjlgt. Det nu herrskande moderantistpartiet i Spanien, som arresterar, och halshugger eller nedskjuter sina motståndare, medan det olaglizen utfärdar godtyckliga lagar, lemnar en märklig belysning af detta slags moderation i dess ytterlighet. Gå vi nu från den abstrakta definitionen tillbaka till våra egna förhållanden och de liberales ställning till regeringen, så bör man väl först göra sig närmare reda för, hvad som förstås med en populär styrelse. Härmed mena vi för vår del ingalunda en sådan som låter sig föras af opinionens vindkast för dagen; utan en sådan, som städse handlar efter öfvertygelsen om folkets verkliga behof, utan afseende på egen eller vissa serskilda klassers fördel. En sådan regering har trenne hufvudsyftemål: Det första att upprätthålla rättvisa och billighet i samhället och skydda den svagare mot de starkares försök att förtrycka och tillskansa sig alla ördelarne; det andra att befrämja upplysning och duglighet i alla riktningar, samt att undanrödja de hinder, som föråldrade samhällsinrättningar eller otjenliga lagar lägga i vägen för utvecklingen 2f landets och folkets naturliga krafter, och det tredje: att iakttaga den största möjliga sparsamhet, som är förenlig med de två förstnämnda, d. v. s. att organisera statens förvaltning och skydd så, att folket dervid blir så litet som möjligt betungadt. Hafve vi dessa tre hufvudföremål i minnet, så kan man äfven utan misstag säga, att både den liberala pressen och nationens mejoritet har, i de båda första hänseenaderna, elt stort förtroende till Konunz Oscar, samt anser honom ega både en god och en fast vilj:, och att den jemväl i det hela hyser en god mening om hans rådgivare, ehuru vi uppriktiet tillstå, att vi för vår del i sjelfva verket anse Konungen både mera sannt och konseqvent liberal, samt mera klart inseende biisterna i våra allmänna inrättning2ar, än några af konseljens öfriga medlemmar. Denna öfvertygelse om en Konungs uppriktiga vilja är så glädjande, att man, utan att vara hofman eller ultraroyalist, känner hjertat klappal varmare vid tankan derpå; men å andra sidan är det äfven just denna samma tanka, som väcker farbåga och missnöje hos de ultrakonservativa, hvilka gerna önska att lägga hinder emot verkställigheten af Konungens önskningar i det! hänseendet, så vida det icke kan lyckas dem att omvända honom till det gamla systemet, hvilket de nog skulle se helst. i Hvad åter det tredje föremålet för regeringsomsorgerna, eller penningefrågorna, beträffar, sål är dermed ett serskildt förhållande. Regeringen pressas på alla sidor af penningebegäret, ty det är gifvet, att ingen stat har råd att aflöna alla sina embetsmän så, att icke en stor del af dem, likasom af de enskilde, näringsidkare eller jordbrukare, måste draga sig fram med mycket måttliga vilkor, och öaska att se dessa förbättrade. Folkets representanter åter bafva en bestämd pligt, att icke medgifva annat än det högst nödvändiga. Här uppstår således Jätt en konflikt, och de konservative, som gerna vilja kalla sig Konungens vänner företrädesvis, försumma ej att åt representanternes utöfvande af sin pligt härutinnan söka gifva färgen af misstroende och afundsjuka. Just i denna fråga är det alltså som det liberala partiets ställning vid denna riksdag är mest grannlaga. Detta se de stationära nozsamt och uaderlåta icke att fröjda sig deråt; men problemet torde likväl ingalunda vara så svårt att lösa, och nu, såsom alltid, tro vi det ske bäst derigenom, att enhvar uttalar sin tanka utan förbehåll. Vi hafve redan förut i detta afseende yttrat att, oaktadt statsrådsprotokollerna till den stora propositionen om anslagen utvisa, att Regeringen prutat icke så obetydligt på anspråken ifrån åtskilliga embetsverk, så synes likväl äfven en hetydlig del, af det som nu blifvit föreslaget, vara af den beskaffenhet, att ingen våda hade varit att uppskjuta dermed, intilldess att förenklingar och besparingar på annat håll kunnat vinnas genom behöfl:ga reformer i organisationerna. Doatta kan mm ÅA — — AM vm rr visserlisen icke gälla om sådana utgifter, somp afse omedelbart landets mateciella förkofran, så-fL som t. ex. anslagen till landsvägarnas förbättbg ring, hvilka, så vida arbetet genast kan sättas ilel verket, äro ett kapital som gifver god ränta ge-lo nom kommunikationernes uaderlättande; utan vilso afse här förnäraligast åtskilligt af det, som angår ln? de årliga staterna. am Afväger man nu detta förhållande riktigt å bi-!ke da sidor, så torde det lätt inses, att, om å enajlgi sidan Konunzen svårligen kunnat undgå att fram-ur lägga till Ständerna-det hufsvu sakliga af de ser-lag skilda embetsverkens petitioner, så ega representanterne, under det de med välvilja söka gå Ko-!4 nungen till mötes, likväl derföre icke rätt attle för denna känsla förbise, i hvad mån en sträng!p, hushållsamhet står tillssmmans med beviljandet al sti allt det som blifvit begärdt. rä Hufvu felet är här, efter våra å igter, att Stänfö! dernas stör:e eller mindre frikostighet i anslags-ot väg någoasin skall betraktas såsom den egentligalej mätaren på representationens förtroande till Reen veringen. Den måste väl vara det till en viss gradlstq hb så måtto, kom det är gilvet, att folkets ombudisti