Eilbeim nekade detta, men kunde ej länge af.
hålla sig ifrån att berätta, att damerna från Bu:
senthal voro anlände.
— De äro således här? sade Loden, under del
ban förnöjd gnuggade händerna och gick af och
an. Altså verkligen här, upprepade hen för sig
sjel. Eheim! ropade han hastigt. Ni måtte vä
icke låta den inbiltske narren Helfenbrecht gå er
i förväg bos den sköna Clara? Öppna snart tran-
cheerna till dea behagliga fästningen. Gör snart
ett besök midt öfver, men var försigtig och fram-
för ailt still er in hos de gamla, eller rättare
mödrarne, ty att kalla fru von Stein gammal,
vore orätt; hon står tvertom i full blomma. I
detta fall får jag råda er, att väl akta edra ögon,
annars kan ert bjerta snart råka i brand. Han
begynte nu att med fräck tunga beskrifva dev
upga enkans behag; men pilen, som skuile för-
giita Eubeims bröst, kunde icke genomtränga den
sköld, hvarmed en renare känsla beväpnade det,
utan studszde tillbaka utan verkan. :
Julian hade återkommit till Hotel de Londres
och firade nu med sin älskade Anna återseendets
högtid. De begge fruzarne hade ännu att sköta
med sakernas iordningställande och Clara sökte
sin lilla syster, som genast sp ungit ner för att
förnya sin förra gången gjorda bekantskap med
värdens likåriga döttrar. Illa Marie mötte hen-
ne i trappan och räckte henne ett bref, hvilket
en okänd karl lemnat henne för att tillställas
Cliar2, med förmaning att ej för någon omtala det.
Ett bref till mig? sade Clara förundrad, då bor
mottog det. Stilen var okänd, hon öppnade det
och, sejan bon funnit att det var anonymt, läste
hon med yttersta förvåning: Min fröken! förlåt
en obekant, att han vågar skrifva er till, men
vänskspen för en man, som i sin förblindelse
skall göra sig och en annan olycklig, förmår mig
till detta steg, Grefve Julian Treilhac är förlot-
vad med Anna von Stein; han tror sig älska hen-
ne, kanske gjorde han det, men det var endas!
en flygiiz böje!se, och en verklig kärlek har pu
hos honom uppvaknat, fast han för sig sjelf ej
vill tillstå det. Huru stor blir olyckan, då han
kommer till medvetande och först då, eburu för
sent, når ingen återgång är möjlig, skall förtviflan