dast på honom, hvarje muskel, hvarje fiber sträck-
tes emot honom, och nu sitter dea menniskan
och förnekar sin lycka, emedan han fruktar riva-
litet, och det med rätta. Bort med all förställ-
ning! Kom Treailhac, en skål för den sköna An-
tonia!
S skapet instämde deri, men märkte icke, att
Treilbhac lät sitt glas stå orördt. Iafall och qvick-
heter fortforo, då en liten map, som varit dold
af den nästsittande, räckte sig bakom denne till
Treilhac och sade med förbindligt leende:
— Vågar jag äfven utbedja mig att få dricka
med hr grefven för den hu!da Antoniss välgång?
Det var voa Loden och Treilh1c påminte sig
genast, att han varit på Brusentbal och kanhända
kände hans förhållande till Anna? Han svarade
derföre beslutsamt:
— Man behagar hör föra ett skämt på min be-
kostnad, som jag ej längre kan tåla. Ni, min br
von Lodenr, känrner af hvad orsak. Jog förklarar
härmed på min heder, att j;g icke mera står i
något förhållande till signora Arcioni.
— Jag kan bestyrka hr grefvens försäkran, ebu-
ru vidare garanti än den vore öfver flödig, sade
Loden. Der, som likt grefvea haft lyckan att
tillbripga vintern med de skönaste och älskvärda-
ste damer, glömmer lätt till och med en Arcioni.
— Ah! ni känner? ni vet? berätta oss, då ban
sjelf ej vill ut dermed! Så lät det från alla håll.
— Tillåter hr grefven? frågade Loden, utan att
afvakta svar. Sen j, mine herrar, tre mil häri
rån och ea mil från Hochhol!z är egexiomen B u-
senthal belägen, tillhörig en fru von Stein.
— Fru von Stein, utropade några, som kände
henne. Ett cbarmant fruntimmer, underskiön, för-
fjusande!
— Visserligen, fortfor Loden, men hon har en
dotter, ett ideal af den fulikorligaste skönhe.
Triilbaes ansigte lågade och detta beröm i Loden:
mun ljöd som det fräckaste hån. Dessutom är
der en annan huldgudinna på besök, som rivali-