QVINNANS VÄRDE)
AF BERNDT VON GUSECK.
Julian gick till värdshuset, der han var säke
att till middagen träffi sin morbror. Bordet vai
redan upptaget af ett talrikt sällskap och der Ren:
zyw satt på sin vanliga plats, var icke någon ku:
vert mer ledig. Julian placerade sig hos någr
bekanta, hvilka förklarade sin fägnad, att efter si
lång frånvaro återse ho. om.)
— Men säg oss, Treilhac, hvar har du vari
hela vintern? sade en ung officer. Har du mec
svalorna besökt de varmare länderna? På min är:
bafva icke hufvudstadens sköna liknat gräsenkor
och det hsr varit påkostande att höra huu de
öfverallt frågat efter dig, liksom någon annan kar
icke funnits.
— Jag har varit på min egendom, svarade
Treilhac, och upptagen af göromål.
— Obegripligt, sade offiseren. Hår locka di;
alla nöjen. Den skönaste flicka på jorden, der
förtjusande Arcioni, trånar efter dig och du be-
grafver dig på det ledsamma landet. Känner nå-
gon af herrarna grefvens egendom Hochho!z? Inu.
gen kände den och Treilhac var ej hågad att der-
om lemna upplysning.
— Du vet icke, huru afundsvärd du är, Treil-
hac? Nästan ett halft år har du öfvergilv:it der
stackars Antosia och hon bar blifvit dig trogen
som guld, bar försmått alla och deribland fler:
charmanta karlar, som suckat för hennes fötter.
Hir putsade dena uvga mannen det fisa dun, som
sparsamt utspruckit på hans öfverläpp.
— Du misstager dig, inföll Treilhae. Arcion
har till mig icke någoa förbindelse.
— Ö, du skrymtare! återtoz officeren. Hide
jag då icke ögoa igår på operan? Mina vänner, nj
skulle sett den engeln, då hon iegnkände honom;
hon blef elektriserad, hennes blick var fästad en-
) Se A. B. N:is 212, 213, 214, 215 och 219,