äfven såra och skymfa mig då vi nu se hvaran-
dra för sista gången? Gå, gå! och beröm dig af
din seger öfver den olyckliga Antonia! Jag skall
finna styrka att icke mera älska dig, — eudast
glömma och hata. Ditt bref trodde jag icke, men
nu säger du det sjelf. Du her aldrig älskat, uten
endast velat förderfva mig; det bar Jyckats och
du har frånröfvat mi; min jordiska sällhet! Far-
väl! Hon ville fly, men ännu en gång vände hon
sg till den skakade ynglingen och sade, i sitt
hemlands ljuva ton: Giuliano! bar du då icke
ett enda mildt ord till afsked? Hvad ber jag
gjort dig, att du så hårdt förskjuter miz? Var
jag dig icke troen och lydig som en slafvinna?
Och eå du vill ö vergifva mig, hvarlöre gör du
det med grymhet och förgiitar den dolk, hvar-
med du genomborrar mig?
— Antonia! begynte Julian, djupt bevekt, —
men bon afbröt honom och ropade hänryckt:
Det var den förra kära toner! O! jag visste väl,
att du icke kunde bortkasta mig! Vi äro evict
förenade och man har endast be lragit, förtalat
mig. Vid alla helgon! jag bar varit och blir dig
trogen.
Antonia tarade så ifrigt och flöd:nde, att Julian
icke kunde afbryta henne; men nu yltrade han
alvarligt och beslutsamt: Antonia! det förflutra
tommer aldrig åter oeh vårt förhållande tillhörer
det förflutna. Jag skiljs icke med köld och ovilja,
utan räcker vännens hand till afsked. Jag skref
ju, att lifvet ställt mig på en annan bana och
om Antonia vill mitt väl, å störer hon icke
he!a min framtids frid. Det gäller nu mera icke
mig atlena. -
— Da har då valt en annan? sa!e Antonin,
Batjenten sade då sannt?
— Hvad bean sajt, käsner jag icke, svarade
Julian. Min befallning hade han att öfverlemna
brefvet; men Antonia! efter ni redin vet cet,
ja, jag har en fästmö ...
— Hal förskräckligt! utropade hon, och det