och väl bemött; hans lön betalar jag till dess du
kan gifva honom någon ledig plets. Julian af.
böjde det derigenom, att han sade sig redan hal-
va antagit Jakob i sin tjenst.
— Men, :p-opos, onkel hade väl sjelf ritat
hvad Jskob så olyckligt tillesnade sig?
— Nej! åh nej; någon annan. Ritningen före-
ställer ett veckert landsk:p, och som j.g förut
nämnde, hade den icke annat värde för mig, än
alt den tillhörde min samling af sådane minnen
från förra tider. Ett slags album, kära Julian.
De hade under detta samtal kommit till kaffshu-
set och Julian lemzade der sin onkel, för att på ef-
termiddagen uträtta några affirer. Dessa uppio-
go hans tid eå långe alt skymningen iaträffade
då han skulle återvända bem; Hans väg förde
hozom förbi den nårbeligna vackra pirken, och
lockad af den sköna, lugna aftonen, vek han af
d.t in, der redan en minzd promenerande träng-
de sig uti de vanligt mest besökta allerne. Han
stadnade icke der, utan valde en zafligsen enslig
gång, för att få ostörd öfverlemna hela sin sjilåt
den ljufva tankan på sia älskade Aanr L:k e2
drömmande gick han linge upp och ned i den
mörka gången, då han hörde lätta steg bakom sig
och kände en mjuk hand, som fattade hans. Han
vände sig om, och i ögonblicket kastado sg hejd-
löst en qvinlig varelse, med högt rop, i hans armar.
— Gulisno! utropade hon med darrande röst,
Iatet tvifval mer — det var Åntoaia. Ö:ver-
raskad, förskräckt, stod Julian stum, utan att kun-
pa fatta något beslut och sökta förgäfves att slita
den bäfvande flickan från sitt bröst. Hoa höll
hoaom så fast omsluten, som trodde hon dat va-
ra möjligt, att så för lifvet qvarbål!a hoaom. Ändt-
ligen sade Talian:
— Jaz besvär er, Artonia, icke denna hbinfö-
velse! fatta er! hvilken olyck!ig händelse!
— Otacksammel kallar du det en olycklig
händelse, att jag träff.r dig? Var det ej nas, alt
du skrifvit det bårda, iskalla brefvet, vill du