T ett förslag af så genomgripande art som detta hade blott en princip bordt väljas och vara konseqvent genomförd; om så skett hade ingen hat skälig anledning till klagan, sedan principen blifvit godkänd. — Förslaget innehåller ej, så vidt jag förstår, tillräckliga garantier för det närvarande regeringssättets bestånd, och om min fruktan skulle i detta hänseende vara öfverdrifven eller ogrundad, så är det dock säkert att förslaget ej garanterar att alla landets intressen blifva representerade och bevakade: vid blifvande riksdagar. — Tvåkammar-systemet gillar jag; men jag kan ej medgiva riktigheten af det föreslagna sättet att bilda andra kammaren gerom val a! ledamöter från den första; ty det blir då i sjelfva verket blott en kammare och ej så konservativ som den bör vara, med fästadt afseende både på konung och land. — Att all sjelfskrifvenhet upphör, är rätt; men då bör ock andre kammaren vara så bildad att den uppfyller sin konservativa bestämmelse. — Dessa väsendtliga brister har jag trott mig finna i det hvilande förslaget; och med öfvertygelse om deras tillvaro låter ej bifall till förslaget förena sig. Endast under ett vilkor skulle jag kunna handla annorlunda, ! nemligen om mitt fosterlaads väl äfventyrades genom detta mitt ogillande af förslaget, hvilket likväl icke nu är bändelsen. Lektor Laurentius: Om jag yttrar samma öfrertygelse nu, som vid förra riksdagen, att en mot nationens billiga fordran svarande ombildning af vårt närvarande representationssätt är nödvändig och icke -mera kan åsidosättas, så lärer jag det oaktadt befinna mig på en helt olika ståndpunkt nu mot då. Den reformerande tiden har ryckt så hastigt framåt, att den lemnat mången verklig reformvän låogt bakefter sig. Den som nu vill reform, måste vilja den så, som den framstäldes i det hvilande representations förslaget. den nya tidens politiska symbolum, från hvilket all afvikelse anses Dära nog som ett kätteri. Jag dristar lika väl ännu påstå, att detta symbolum icke är ett sannt uttryck af svenska folkets nu ve-l rande politiska tro, utan endast en anticipation afl: hvad den framdeles möjligen kan bli. Må man il denna högvigiga samhällsangelägenhet föja med sin tid, men ej 8å den i förväg. Jag hade visserligen åtskilligt att anmärka mot det hvilande förslaget, så i afseende på dess principer som detsjer; men då detta redan af föregå nde ta-! dare hufvudsakligen är anfördt och då det Högv.l Ståndet nu synes vi!ja hafva ett snart slut på denna li sak, afstår jag från a!lt vidlyftigt ordande och tillägger blott den önskan, att, då ett nytt repressntations-: förslag vid denna riksdag, sedan det nu framställda l. fallit. otvifvlaktigt måste uppgöras, en förmedling af de stridiga åsigterna må tillvigabringas; hvilket cj kan vara omöjligt, om man dervid har till syfte, ej att egna inmressen och förutfattade meningar må segra, utan endast fäderneslandets stora argelägenhet främjas. — Huru jag denna gång kommer att votera, torde, i anledning af hvad jag nu anfört, icke behöfvå tilliggas. Kyrkoherden Bergvall: När denna högvigtiga fråga vid sista riksdag törevar, yttrade jag mig öfver de väsendtligaste delarne deraf så utörligt, att jag pu, åberopande detta yttrande, kan fatta mig kort. Bristerna i vår gamia ståodsfördelning börja alltmer erkännas, äfven af dem, som ännu vid sistal, riksdag sökte försvara, för att icke säga loforda, densamma, förmenandes ropen på reform voro föga annat än några få individers ropande röster i öknen; fordringarne på en annan me;a tidsen!ig och ändamålsenlig representation, bekräftade af snart segdt hvarje dags företeelse, göra sig allt mer gäliande. — Mao har vaknat upp och börjat so sig omtring och förnimma, att tidens anda vuxit ur de garula trånga formerna, och känner ett oemotståndligt behof af an-! dra. mera ryu. liga och tj nliga för dess utveckling. ; Afven allmänna vaiprincipen, hvars snara död man l, förespådde, om hvilken, så försäkrade man, innan kort, åtmisstone innan denna riksdag, ingen mer l, skulle våga nämna ett ord eller ens vårda sig att vid-. röra, har vuxit till i styrka, vidgat sitt område och fromsiår i sanning ganska lefnadsfrisk och kraftfull. l. Bekärnande mig till denna princip, sökte jag vid lj, sista riksdag göra reda för de grunder. hvarpå denna min politiska tro hvilade, och uppdrog i sådan afsig! en granskande j:mföre!se mellan ståndspriacipen och allmänva valprincipen, framhållande de skäl, som förnämligast anföras för och emot de båda principerna. Resultatet visade, att då ståndsprincipen hade sin grund, likasom sia ursäkt, i tider som förgått, hvilade den allmänna valprincipen på en oförvansklig grund, sjelfva Rättvisans grund; att allt hvad man anmärkt mot den sednare, kunde icke utan skäl anmärkas mot den förre, — om nemlizen båda linierna utdrogos, — men att, då yrkena oupphörligt tillvexs och tiörökas, vore ståndseller klassprincipen mera underkastad föränderlighet och således innebure uti sig fröet till sin egen förkastligbet, samt att försöket, att tilldela hvarje yrke en, i proportionerligt förhål-, lande, rättvis del i lagstiftningen vore ett problem, svårt, ja rent af omöjligt att lösa. Så tankte jag om Betänkandets grund sista riksdag; så tänker jag äfven nu; så har jag tänkt ända ifrån den tid, då vårt nuvarande statsskick bildades, då jag, redan tj2rstgörande inom hbufvudstaden, egde tilfälle att på närmare håll trga kannedom om hvad som då i tal, åtminstone i skrift, yttrades om prinipen, den man visst icke ansåg förtjena den hårda förkastelsedom, man särdeles vid sista riksdag öfver honom uttalaae. Och hafva icke stiftarena till vår Grund!ag erkänt princinens riktighet? Hafva de icke. ehu:u de under då varande förhållanden icke vågade på densamma uppföra desna grundlag, i sjelfva danna Jag inlagt en möjlighet, ett förord för dess framtid? Oaktadt allt hvad man anmärkt mot den allmäana valprincipen, såsom högst o!ycksbringande och helt och bållet fremmande för vårt land. så är han dock icke farligare, än att han befunnits icke allenast icke skadlig, utan ändamålsenlig inom Europas mest upplysta länder, så att t. ex. E,gland visst icke skulle vilja. bortbyta den mot ståndsprincipen, för att begagna ett uttryck, fäldt iom detta högv. stånd af en utmärkt rättslärd, känd för de mest konservativa tänkesätt både inom representantkammaren och rådkammaren; has är dock icke farligare och icke mer fr Mm mande för oss, än att han igenkänones i våra äldste institutioner, än att man vid nästan alla valförrättningar isom kommunerna än i dag icke känner eller erkänner någon annan — en omständighet att begrunda af dem, som på den historiska kontiouiteten stösja försvaret för ståodsprincipen och ropa oupphörligt pål! . 8 2 Atansckhka husukb Il ascsnm mAra allan s os 1 ss FAR