T ett förslag af så genomgripande art som detta
hade blott en princip bordt väljas och vara konse-
qvent genomförd; om så skett hade ingen hat skälig
anledning till klagan, sedan principen blifvit godkänd.
— Förslaget innehåller ej, så vidt jag förstår, till-
räckliga garantier för det närvarande regeringssät-
tets bestånd, och om min fruktan skulle i detta hän-
seende vara öfverdrifven eller ogrundad, så är det
dock säkert att förslaget ej garanterar att alla landets
intressen blifva representerade och bevakade: vid blif-
vande riksdagar. — Tvåkammar-systemet gillar jag;
men jag kan ej medgiva riktigheten af det föreslag-
na sättet att bilda andra kammaren gerom val a!
ledamöter från den första; ty det blir då i sjelfva
verket blott en kammare och ej så konservativ som
den bör vara, med fästadt afseende både på konung
och land. — Att all sjelfskrifvenhet upphör, är rätt;
men då bör ock andre kammaren vara så bildad att
den uppfyller sin konservativa bestämmelse. — Dessa
väsendtliga brister har jag trott mig finna i det hvi-
lande förslaget; och med öfvertygelse om deras till-
varo låter ej bifall till förslaget förena sig. Endast
under ett vilkor skulle jag kunna handla annorlunda,
! nemligen om mitt fosterlaads väl äfventyrades genom
detta mitt ogillande af förslaget, hvilket likväl icke
nu är bändelsen.
Lektor Laurentius: Om jag yttrar samma öfrerty-
gelse nu, som vid förra riksdagen, att en mot natio-
nens billiga fordran svarande ombildning af vårt när-
varande representationssätt är nödvändig och icke
-mera kan åsidosättas, så lärer jag det oaktadt befinna
mig på en helt olika ståndpunkt nu mot då. Den
reformerande tiden har ryckt så hastigt framåt, att
den lemnat mången verklig reformvän låogt bakefter
sig. Den som nu vill reform, måste vilja den så,
som den framstäldes i det hvilande representations
förslaget. den nya tidens politiska symbolum, från
hvilket all afvikelse anses Dära nog som ett kätteri.
Jag dristar lika väl ännu påstå, att detta symbolum
icke är ett sannt uttryck af svenska folkets nu ve-l
rande politiska tro, utan endast en anticipation afl:
hvad den framdeles möjligen kan bli. Må man il
denna högvigiga samhällsangelägenhet föja med sin
tid, men ej 8å den i förväg.
Jag hade visserligen åtskilligt att anmärka mot det
hvilande förslaget, så i afseende på dess principer
som detsjer; men då detta redan af föregå nde ta-!
dare hufvudsakligen är anfördt och då det Högv.l
Ståndet nu synes vi!ja hafva ett snart slut på denna li
sak, afstår jag från a!lt vidlyftigt ordande och tilläg-
ger blott den önskan, att, då ett nytt repressntations-:
förslag vid denna riksdag, sedan det nu framställda l.
fallit. otvifvlaktigt måste uppgöras, en förmedling af
de stridiga åsigterna må tillvigabringas; hvilket cj
kan vara omöjligt, om man dervid har till syfte, ej
att egna inmressen och förutfattade meningar må
segra, utan endast fäderneslandets stora argelägenhet
främjas. — Huru jag denna gång kommer att votera,
torde, i anledning af hvad jag nu anfört, icke behöf-
vå tilliggas.
Kyrkoherden Bergvall: När denna högvigtiga fråga
vid sista riksdag törevar, yttrade jag mig öfver de
väsendtligaste delarne deraf så utörligt, att jag pu,
åberopande detta yttrande, kan fatta mig kort.
Bristerna i vår gamia ståodsfördelning börja allt-
mer erkännas, äfven af dem, som ännu vid sistal,
riksdag sökte försvara, för att icke säga loforda, den-
samma, förmenandes ropen på reform voro föga an-
nat än några få individers ropande röster i öknen;
fordringarne på en annan me;a tidsen!ig och ända-
målsenlig representation, bekräftade af snart segdt
hvarje dags företeelse, göra sig allt mer gäliande. —
Mao har vaknat upp och börjat so sig omtring och
förnimma, att tidens anda vuxit ur de garula trånga
formerna, och känner ett oemotståndligt behof af an-!
dra. mera ryu. liga och tj nliga för dess utveckling. ;
Afven allmänna vaiprincipen, hvars snara död man l,
förespådde, om hvilken, så försäkrade man, innan
kort, åtmisstone innan denna riksdag, ingen mer l,
skulle våga nämna ett ord eller ens vårda sig att vid-.
röra, har vuxit till i styrka, vidgat sitt område och
fromsiår i sanning ganska lefnadsfrisk och kraftfull. l.
Bekärnande mig till denna princip, sökte jag vid lj,
sista riksdag göra reda för de grunder. hvarpå denna
min politiska tro hvilade, och uppdrog i sådan afsig!
en granskande j:mföre!se mellan ståndspriacipen och
allmänva valprincipen, framhållande de skäl, som för-
nämligast anföras för och emot de båda principerna.
Resultatet visade, att då ståndsprincipen hade sin
grund, likasom sia ursäkt, i tider som förgått, hvi-
lade den allmänna valprincipen på en oförvansklig
grund, sjelfva Rättvisans grund; att allt hvad man
anmärkt mot den sednare, kunde icke utan skäl an-
märkas mot den förre, — om nemlizen båda linierna
utdrogos, — men att, då yrkena oupphörligt tillvexs
och tiörökas, vore stånds- eller klassprincipen mera
underkastad föränderlighet och således innebure uti
sig fröet till sin egen förkastligbet, samt att försöket,
att tilldela hvarje yrke en, i proportionerligt förhål-,
lande, rättvis del i lagstiftningen vore ett problem,
svårt, ja rent af omöjligt att lösa.
Så tankte jag om Betänkandets grund sista riksdag;
så tänker jag äfven nu; så har jag tänkt ända ifrån
den tid, då vårt nuvarande statsskick bildades, då
jag, redan tj2rstgörande inom hbufvudstaden, egde til-
fälle att på närmare håll trga kannedom om hvad
som då i tal, åtminstone i skrift, yttrades om prin-
ipen, den man visst icke ansåg förtjena den hårda
förkastelsedom, man särdeles vid sista riksdag öfver
honom uttalaae. Och hafva icke stiftarena till vår
Grund!ag erkänt princinens riktighet? Hafva de icke.
ehu:u de under då varande förhållanden icke vågade
på densamma uppföra desna grundlag, i sjelfva dan-
na Jag inlagt en möjlighet, ett förord för dess framtid?
Oaktadt allt hvad man anmärkt mot den allmäana
valprincipen, såsom högst o!ycksbringande och helt
och bållet fremmande för vårt land. så är han dock
icke farligare, än att han befunnits icke allenast icke
skadlig, utan ändamålsenlig inom Europas mest upp-
lysta länder, så att t. ex. E,gland visst icke skulle
vilja. bortbyta den mot ståndsprincipen, för att be-
gagna ett uttryck, fäldt iom detta högv. stånd af en
utmärkt rättslärd, känd för de mest konservativa tän-
kesätt både inom representantkammaren och rådkam-
maren; has är dock icke farligare och icke mer fr Mm
mande för oss, än att han igenkänones i våra äldste
institutioner, än att man vid nästan alla valförrättnin-
gar isom kommunerna än i dag icke känner eller er-
känner någon annan — en omständighet att begrun-
da af dem, som på den historiska kontiouiteten stösja
försvaret för ståodsprincipen och ropa oupphörligt pål!
. 8 2
Atansckhka husukb Il ascsnm mAra allan s os 1 ss FAR