. Um tm lt FRAN EO orm NN Aa ev MB? PAS MV o PB? OO VAAM MUS ves det den eviga sanningens vårdare, att på tiden ström krinpgföras af dess vindckast för dagen. Endas derigenom stå vi på ren och saker botten. Vi hafve alla svurit att med lif och blod försvara det konurg sliga väldet och Rikets Ständers frioch rättigheter Båda delarne äro oss lika heliga; båda löpa genon nya förslaget lika fara; ty den der monarkien mer repubdliksanska institutioner är en polivisk dikt, hvar uti monarken är till en början den öfverflödiga personen och snart det enda hindret för den föl!jdrika utvecklingen; men svenska folket är redan mätt på ett blott kong!. namnvälde: på thronen vill det sc statens personlighetside. — Men af hvarjo afbrott i den paturliga utvecklingen blir den fjermare följden alltid något motsatt den närmare. Lyckades man hos oss efter nya representationsförslaget utesluta från representationen den högre aristokratien, den s, k. byråkratien, hvilka bådas inflytande på samhället manv alitid förgäfves, alltid till samhällets skada söker utcstänga, skulle dessa tätt sluta sig till korungamakten och lätt hänföra denna med sig till undertryckande af folkfriheten. Så undertryckte konungamakten den gamla gelliska folkfriheten i Spanien, sedan u de äldste cortes adeln och presterne blifvit uteslutne. MESSAM 9 MAR -JEter samma steg krossades franska korungamakten och folket fick endast smaka frihetens förskräckelser tills friheten änsvu mera förkrymptes af kejsarväldet. I Folkfrihsten anar icke hvilket starkt stöd den vinner både emot konungamakten och sina egna förvillel:er genom att med sig iaförlifva den verkliga aristokratien och byråkratien. Att ett så demokratiskt statsIskick som rya representations örslaget i Sverge söker Jinföra, icke blefve långvarigt, trodde talaren sig visserlligen kunna antaga; efter cn liten tids anarki skulle nog ordningen återställas, men på fokfrihetens beI kostnad. — — Då mean försvarar det rätta och sanna, som är inhemskt och fosterländskt — yttrade talaren slutligen — beskylles man i våra dagar handla i privilegiiint:esse. Sannerligen jag vet mig ega någo: ståndsprivilegium, som j;g ej kall gerna uppoffra, att försvara anvpat än vårt gemensamma fäderneslands frihetsprivilegier: folkets sak, som bir mina många barns och efterkommandes enda arfvedel. Men om jag ock för uttalandet af ett varmt hjartas beligaste öfvertygelse skulle få uppbära smä!ek, skall den vara mig lättare att bära, än milt eget samvetes förebrå elser, om jag emot min bättre öfvertygelse lättsionigt uppoffrade det konungsliga väldet, mitt fäderneslands salihet, lugn och måbända sjelfständighet; om jag för öfrigt är sannt libera! eller ick2 må ej jag sjelf utan mina bancliogar vittna; men att under striden buga sig för sina motståndare, anser jag vittna om ett dagtingande mot sin bättre öfvertygelse, en otro på sanningens makt. Men ville man, öppen för sanning och rätt, ej blott anklsga och votera, utan kärlsksfu!lt höra och gifva skäl, så är jag alltid glad ait kunna vinna bättre insigter och skulle anse för en ära och lycka, om jag i rioga mån kuade medverka till ett älskadt foster!ands ära, frihet och sällhet. Med professor Fries instämde domprosten Hvasser och prosten Uddea, samt komministrarne Delin och Hedin. Biskop Hedren ugpläste ett anörande, innehållande: 4:0 en vidlytig undersökning om lagligteten af förslagets tillkomst; 2.o några ider om personligheten och personlighetens kostymer; och 3:0o den anmärkning, att förslaget bade först det fel att vackla mellan tvänne hufvudgrunder, personlighet och synbar förmögenhet eller inkomst, och för det andra stt misstro den goda fosterländska viljan hos ett stort antal medborgere, der företrädesvis skicklighet och förmåga måste förutsättas. Om detta första fel vore en villa, å vore det andra en fullkomlig orättvisa. För öfrigt åberopade biskopen hvad han an ört till Ståndets protokoll d. 21 Okt. 4840. Med verklig ledsnad hade talaren hört den oväntade klagan, att presterskapet förlorat sin fordna aktning och förtroznde. Häraf fann han sig uppmanad att upprepa eit af bonom vid Linköpings prestmöte 1843 afgifvct yttrande af innehåll, att presterskapet hvad deras personer och embetsförvaltning anginge, kunde berömma sig af de upplysta och rättsinniga medborgares aktning och förtroende. Taaren ville dock icke förneka möjligheten af ett annat förhållande på andra ställen. I fall Presteståndet skulle finna sig böra göra sin abdikation, förmodade talaren dock den förespeglade belöningen vara nog problematisk. Troligen skule tacksamheten komma att bestå i medömkan och åtlöje. Detta pris syntes nog ringa för en äadrad öfvertygelse.Jag kan icke — försäkrade talaren slutligen — understödja ett förslag som skule göra vårt gamla älskade Sverige till ett experimentaliät för alla de olyckor, dem andra folkslag nog länge prövat, utan att kunna afbjelpa dem; som skulle tillbakatränga det jus, den samhäillsklokhet och det rättsväldo, som uur vårt fria samhällsskick -sig utbildat och ännu hos oss ivarlefva; som skulle ianan kowt kasta o:s in i mångväldets sjelfsvåld och snart dereter i enväldets god.ycke, eller i en långt afskyvärdare träldom, hvars amn intet svenskt hjerta kan fördrsga. Många äro vår samhällsförfattnings verkliga och änsu fl:ra dess öregiiaa brister. Man bör boppas att tiden och beinningen skall achbjelpa de sednare. Och hvad de örra angår har jag den förtröstan till alla sambällens lerre, som räddat vår fosterjord i långt svårare faror, ch den tillit till den älskade styresman, som nyligen ntagit Svea konungasäte, att de väl kunna varda boade med liacrigare medel än bär blivit föreslagna. ten att ahjelpa ett ondt, som ålmiastore kan en id fördragas och som efter alla förboppningar kan ill allmän belåtenhet förändras, med et annat ondt. om aldrig kan fördragas och aldiig förändras, dertill an jag icke gifva mia röst. Jag måste alltså svara ej till det hvilande förslaget. Doktor Elfström hade visserligen ämnat anmärka era brister uti det ifrågavarande förslaget, hvilket an kallade ett dödfödt och oäkta foster; men då 1 mänga telare redan ittrat sig derom, ville ban cko blifva deras eko. I stället hade talaren åtski!gt att förkunna om tidningar och tidningsskrifsare, et-går-an-systemer och strzussianism, m. m. — R: resentationsförslaget vore vantagligt, och herr E. odde att pi des; botten lågo kanste republiken, anske anarkien, För att freda sitt samyete måste an säga nej. Biskop Nbelius förklarade, att han väl önskade ett rbältradt representalionssätt, men att han icke kuaLau AV ee a milla das osm a sm ms Fale (A70 St: