vore önsalbigt att Förlattaren Gå älven lyckades ia
sina korrekturer bättre lästa; tv förra delen äs
ganska rik på. tryckfel, oberäknadt dem som bli
vit anmärkta på sista sidan. .
RIKSDAGEN.
ADELNS DISKUSSION I REPRESENTATIONS.
FRÅGAN.
(Forts. från M4 210)
Friherre MAURITZ KLINGSPORRE: Representa-
tionsfrågan har antagit en sådan vigt och betydelse,
att den, äfven på bekostnad af mången annan Natio-
nen dyrbar argelägenhet odeladt tillegnat sig allmänns
uppmärksamheten. Den utsträcker sin inflyte!se, icke
allenast på sjelfva sitt föremål, utan äfven på ställnin.
gen mellan Stånd och S:ånd samt Fo:k och Styrelse.
På dess behandling beror till stor del agörendet a
de fleste andra vigtiga frågor som vid riksdagen fö-
tTekomma ; den inverkar på närvarande äfven som på
kommande förhållanden. Under så betydelsefulla om-
ständigheter är representan:en liksom framkallad satt
öppet uttala sin åsigt, äfven utan att kunna smickra
sig med att hafva något nytt att tillägga eller att
kuona bidraga till frågans slutliga lösande.
Utan svårighet hade den på ett tillfredsställande sätt
kunpat uppgöras, såvida sistlidne riksdags Consti.u-
tions-Utskott funnit för godt att framläsga ett vidlug-
nare pröfning antagligt förslag. Förbålandet är be-
klagligtvis icke sådant; flera förtjenstiulla skrifter ha-
va redan inför allmänheten afslöjst det hvilande för-
slagets många och stora brister; diskussionerne inom
Stånden komma ytterligare att lemna bidrag til full-
ständigandet af dess karakteristik ; dess fel liga2a för
så öppen dager, att dess försvarire nästan upphört att
med fornuftsskäl draga i härvad derför, fastmera er-
kännas de af många deribland; och då härtill kom-
mer att det hvilande förslagets slutliga öde med tem-
lig visshet kan emotses, kunde det vara öfverflödigt
att förspilla mårga ord i detta afseende. Men om
sjelfva förslaget för det närvarande är att anse som
ett dödfödt foster, är deticke så med de grundsattser
som framalstrat detsamma; de äro gengångare som
återkomma vid hvarje nytt förslag, och således börs
de icke lemnas utan närmare skärskådning ecch upp-
märksamhet.
Då förslaget bär stämpeln af tidehvarfvets demokra-
tiska riktning, torde det icke vara ur vägen att söka
antyda, huruvida demokrstiens vexande anspråk ru-
mera äro byggde på rättvisa och nödvändighet, och i
hvad mån de redan äro tillfredsställde eller ytterligare
kusna tillfredsställas utan våda för samhällets dyrba-
raste intressen. I det feodala Europeiska samhället
suckade de arbetande klasserna länge under ett stort.
ett oerhördt moraliskt och matericlt förtryck, deras
bedröfliga beligenhet är dock mera anad än tillförlit-
ligt känd; ty historien lemrar föga upplysning i detta
afseende. Nästan uteslutande författad i de makiä-
gsndes anda och intresser, fästade den länge inge.
uppmärksamhet vid de klsassers ställving, dem man
knappt tillerkände ett. menniskovärde. Enligt den ti
dens begrepp föreställde man sig, att förhålland:t icke
kunde vara anvorlunda, än att de flera voro till fö:
de färres intressen, nöjen och beqvämlighet; de ar-
betande klasserne föddes, lefde och dogo i elände,
utan att en gång åtovjuta den trösten att man kände
och ömmadeö för deras belägenhet. Länge ställde u-
tom lagen, blef deras belägenhet icke synnerligen för-
bättrad då de kommo under lagen, ty lagstiftnicgen
uppgjordes uteslutande i de förres ictressen; det bru-
tala öfvervåldet och godtycket minskades något, un-
der det att det materiella eländet snarare ökades än
minskades.
Att de arbetande klasserne under sådana förhå!!an-
den hyste hat till sina förtryckare cch sökte förbättra
sin ställning, må ingen förtärka dem. Deras bemö-
danden voro dock länge utan framgång ; medelklassens
emancipation understödd af furstarnes politik och
maktbegär egde rum i sekler innan det lyckades de
arbetande klasserne, att i rågon huvudsaklig mån
förbättra sin ställning. Fransyska revolutionen ut-
gjorde synnerligast vändpukten för deras belägenhet,
och detta förhållande försonar många af dess ohygg-
ligheter; det var i strömmar af blod menniskovärdet
tillämpade sig sia rätt, Fransyska revolutionen in-
verkade icke blott på materiella förhållanden, dea in-
verkade ännu mäktigare på begreppen, hvilka forta-
rande återverkade på da förra. Resultaten häraf up-
penbarade sig icke allenast i Frankrike utan i hela
den civiliserade verlden, hvilken i större eller min-
dre grad måst följa den stråt Fravsyska revolutionen
i detta afseenda utstakat; den beträdes rolens volers
af de enväldigt liksom af de konstitutionelt styrds
samhällena, den är en trollring ur hvilken irgen
styrelse trots alla besvärjelser kan förflytta sig. Den
sak demokratien förfäktade var länge rättvisans och
mensklighetens, segren blef äfven deras, och der stri-
den ännu fortfar är utgången icke mera tviivelaktig.
I måoga Europeiska samhällen har demokratien ful!-
indat sitt värf, och är det endast att befara, att den
genom sin överdrift tilliotetgör det goda den redan
åstadkommit. Lagen, uppgjord i allas intressen, tilläm-
pas lika på alla, statens embeten och samhällets för-
måner äro i allmänhet tillgävgliga för den fattiga li-
kasom för den rika; de sociala ojemnheter som ännu
detta afseende förefinnas, ligga i samhällstil!ståndets
natur och kunna svårligen afbjelpas, så framt icke de
kommunistiska sattserne med agrarisk lag skulle infö-
ras. Något de lägre klasssrces förtryck af do högre
ir blott undantagsvis tänkbart, det understöddes icke
mera hvarken af lagar, seder eller bruk. Den nöd,
iom ännu drabbar de arbetande klasserne, är obero-
ende af den politiska lagstiftningen; den är en följd
af tidens industriella riktning.
Hvad som tilldragit sig i det feodala Europa sak-
nar visserligen sin fulla motsvarighet i Sverige, men
let Europeiska samhället är att likna vid en familj,
ler ipgeoting kan härda den ena medlemmen sim
len andra icke har mer eller mindre känninog ar. Så
afva äfven vi erfarit dyningarne astriden. Begrep-
ven hafva dock mer än sakerne förmått bana sig
väg hit.
Då landet aldrig varit eröfradt, voro feodalismen:
lägenheter och följder till en stor del okända. Stri-
len mellan aristokratien och demokratien saknade
å!edes samma orsaker och samma ändamål; och var
följd deraf mindre häftig. Från urminnes tider eg-
le svenska bonden den jord han brukade, hans delta-
ande i den politiska lagstiftningen var alltid medgif-
en, och äfven den korta period af Sveriges medeltid,
18 mn ära mareanligan Htäfvada g